KNIRR knir4, sbst., n.; best. -et.
(vard. o. i vitter stil) vbalsbst. till KNIRRA: knirrande, knarrande; knirrande l. knarrande ljud l. läte. Det är inga klingande, smältande låtar (som komma från rörhönan o. sothönan), det är knirr och knarr. Rosenius SvFågl. 1: 77 (1914).
