publicerad: 1936
Ordformer
(knor- 1790 (: Knorfjäder)—1828 (: Knorfjäder). knorr 1674 osv. knårr 1673—1690)
Etymologi
1) (ngt vard.) cirkelrund krökning l. böjning l. sväng, spiralformig krökning l. vindling, spiral, ringel; i allm. konkretare; ofta i fråga om dylik krökning hos svansen på djur, särsk. svin; jfr KNORRA, v.2 1. Svansen på grisen slår knorr l. en knorr. En gris med knorr på svansen. Träweflan (dvs. murgrönan), som sig slänger kring / Et gammalt Trä med mången Ring, / Taer det i Famn, .. / Fast hon sig slingar liuft i Knorr, / Blier Stubben lijkwäl lijka torr. Lucidor (SVS) 467 (1674). (Vargarna) bära (icke) stiärten i knorr upåt, såsom merendels hundar giöra. Broman Glys. 3: 242 (c. 1730). Om nu samma trå (dvs. flisa av järnstången) löper i knorr, när han hugges utur stången, så är järnet tämmelig godt. Polhem Test. 45 (c. 1745). Roos LuveLull. 93 (1898). Östergren (1930). — särsk.
a) (†) oeg., i uttr. sätta (ngt) i knorr, (på onaturligt sätt) vända l. vrida (ngt). Den stolta Nippertippan viste utomdess (dvs. innan mannen fått högre tjänst) ej, huru hon skulle sätta truten i knorr. Weise 1: 257 (1769; t. orig.: wie sie das Maul solte krumm genug auszerren).
b) bildl. — särsk.
α) [anv. syftar sannol. på grisarnas spiralvridna svans] (vard.) om extra tillägg l. släng l. ”påhäng” l. ”prydnad” i slutet av ngt. Paulus struttade taktfast omkring med fiolen under hakan, ackompanjerande här och där, och prydde upp det hela med en gäll knorr på slutet. Dahlbäck Åb. 97 (1914). Essén Doll. 260 (1917).
β) [anv. syftar sannol. på hundens i vanliga fall uppåt böjda svans, i motsats till hans vid rädsla slokande svans] (föga br.) övergående i bet.: mod, kurage. Hvad en karl är? Jo, det är en med knorr på sig — lagom patriot, stursk, med hatt på hufvudet och vetande hvad han vill. NDA 1913, nr 66, s. 1.
γ) (†) i uttr. stå i knorr, eg. om blomma o. d.: icke vara fullt utslagen; bildl. om person: icke vara fullt utvecklad, ”stå i knopp”. Lucidor (SVS) 429 (1674).
2) (vard.) konkret, om spiralformigt krökt l. vridet föremål o. d.; äv. närmande sig bet.: krumelur. 1. lijten Kanna (av silver) med Knårrer (dvs. spiralformiga ornament) och blommer drifwin. BoupptSthm 1673, s. 77 a. Dahlbäck Åb. 15 (1914). Bakstammen (på vikingaskeppet) slutade .. stundom i en spiralformad knorr, sannolikt snidad av en vresig trädrot. Nordenstreng Vik. 24 (1915).
3) (vard.) om ögla l. knut på tråd o. d.; jfr KNORRA, v.2 2. Yttersta spetsen av svansen (på kattorna) är hopknycklad till en liten ögla, liknande en lossnad knut, en knorr, vilken är nästan lika elegant som den hos Sirrusch eller Draken i Babel. Hedin Bagdad 505 (1917). — särsk. (†) bildl. i fråga om oreda l. missförstånd l. missämja o. d. i förhållandet mellan personer l. parter, fnurra (se FNURRA, sbst.). Det har .. kommit svåra knorrar på tråden. Stenhammar Riksd. 2: 85 (1840).
-SVANS. (ngt vard., föga br.) svans som bäres i ”knorr”. Hemberg ObanStig. 233 (1896). Högdahl Fleuron Kattung. 112 (1920). —
Spoiler title
Spoiler content