publicerad: 1936
KNORR knor4, sbst.7, n.; förr äv. KNURR, n.; best. -et; pl. (knappast br.) = (OPetri Kr. 253 (c. 1540; i bet. 2), Jäg. 1897, 2: 47 (i bet. 1 a)).
Ordformer
(kno(o)r c. 1540—1590. knorr 1526 osv. knur 1527. knurr 1853—1867 (: knurrhanar). knårr 1618 (: knårriske), 1626—c. 1755)
Etymologi
[fsv. knor, knorrande, knot, motsv. d. knur]
vbalsbst. till KNORRA, v.1
a) (mindre br.) till KNORRA, v.1 1 b. Jäg. 1897, 2: 47. Ejdrarnas knorr. Johansson Skepp. 31 (1915).
b) (mindre br.) till KNORRA, v.1 1 c; oftast med anslutning till 2. Bellman Poet. 138 (1772). Din mages knorr. SvSkämtl. 141: 36 (1920). — jfr MAG-KNORR.
c) till KNORRA, v.1 1 f. En knähund, fet och lat, / Tog honom spotskt emot med knorr och gläfse-prat. Dalin Arg. 1: 171 (1754).
2) (numera nästan bl. arkaiserande) till KNORRA, v.1 2. Görer all ting vtan knorr och trätto. Filipp. 2: 14 (NT 1526). De Andelige .. måste åtaga sig en hop utlagor til krigets nödtorfter, hvaröfver de med knorr och jämmer betygade sit missnöje. Dalin Hist. 2: 330 (1750). Grimberg VärldH 5: 248 (1931). — (†) (De japanska barnen få) sällan .. bannor, knorr eller aga. Thunberg Resa 3: 283 (1791).
Ssgr: A: (1) KNORR-HANE. [jfr d. knurhane, nt. knur(r)han, holl. knorhaan, t. knurrhahn]
1) fisk av släktet Trigla Art., vars arter giva ifrån sig ett knorrande ljud; i sht om arten Trigla gurnardus Lin., vanlig knorrhane, gnoding, knot. Stor knorrhane (zool.), fisken Trigla lucerna Lin., storgnoding, fenknot. Linné Ungd. 2: 388 (1735). Cederström Fiskodl. 253 (1857). FoFl. 1929, s. 250.
2) (enst.) i bildl. anv. av 1: person som knorrar l. klagar; jfr KNORR, sbst.7 2. Nyblom Hum. 250 (1874).
Ssg (till knorrhane 1): knorrhan(e)-släkte(t). zool. fisksläktet Trigla Art. Lönnberg RyggrDj. 3: 114 (1915). 3NF (1929). —
B (†): (2) KNORRE-TRÄ. [ordets urspr. bet. är möjl.: spån varpå skrivits l. ristats ngt häxeriformulär åstadkommande split o. ovänskap] i uttr. kasta knorreträ mellan ngra, åstadkomma split o. ovänskap mellan ngra. KyrkohÅ 1914, s. 254 (1642).
Avledn.: KNORRAKTIG, adj. (†) till 2; = KNORRIG, adj.1 2. Schroderus HelsBegSkattk. 11 (1638). Schultze Ordb. 2354 (c. 1755). —
KNORRIG, adj.1 (adj.2, se sp. 1657), förr äv. KNORRUT, adj. (-ig(h) 1581 osv. -ut 1721)
1) (†) till 1 c: morrande, småskällande. En knähund, fet och lat, / Bemötte dragarn (dvs. oxen) med ett knorrigt gläfse-prat. Dalin Arg. 1: nr 27, s. 2 (1733).
2) (numera knappast br.) till 2: som yttrar missnöje över allting, knarrig, vresig; äv.: uppstudsig. Brahe Oec. 82 (1581; uppl. 1920). Sinnesstämningen (hos de sjuka barnen var) knorrig. TLäk. 1833, s. 262. Dalin (1852; anfört ss. bibliskt ord).
Avledn.: knorrighet, r. l. f. (föga br.) till knorrig, adj.1 2. SedolärMercur. 2: nr 4, s. 4 (1730). Kling Spect. B 1 a (1735). —
KNORRISK, adj. (numera bl. i högre stil) till 2, = KNORRIG, adj.1 2. Jes. 42: 4 (Bib. 1541). Knorriskt sinne. HbTeol. 3: 93 (1915).
Spoiler title
Spoiler content