SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNORT knor4t, sbst.1, i bet. 2 förr äv. KNART, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m. l. r.; best. en; pl. -ar.
Ordformer
(knart 1747. knort 16281847)
Etymologi
[sv. dial. knort, kart, liten mygga, liten utväxt, knast, liten person, motsv. d. knort, nor. dial. knurt, östfris. knurt, fht. knorz, t. knorz, knöl; sannol. ytterst av germ. knu-, trycka; jfr KNUTA, sbst., KNÖL, sbst. Med avs. på formen knart jfr sv. dial. knart, kart, omogen frukt m. m.]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat)
1) liten klump l. knöl; utväxt; äv. om körtel. Månsson Ört. 245 (”435”) (1628). Mandlar .. (dvs.) knortar, som sittia i halsen, och swulna stundom. Spegel 284 (1712).
2) insekt tillhörande myggfamiljen Simuliidæ; särsk. om arten Simulium reptans Lin., knott. Rudbeck Samolad 4 (1701). Högström Lapm. 9 (1747). Læstadius 1Journ. 351 (1831). SKL (1847).
Spoiler title
Spoiler content