KNUSA knɯ3sa2, v. -ade (VetAH 1817, s. 40 (: knusadt, p. pf. n.) osv.), äv. -te, -t, -t (HH VIII. 4: 16 (1629: knuste, ipf.), Skarstedt Job 6 (1894: knusta, p. pf. pl.)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[fsv. knusa, krossa, söndergnugga, sv. dial. knusa, krossa, sammantrycka, motsv. d. knuse, nor. knuse, knusa, nt. knūsen, trycka (sönder); till en stam knus, trycka ihop (jfr KNULLE), s-utvidgning av stammen knu, hoptrycka (jfr KNUT, sbst.1); jfr KNOSA. Ordets anv. i nutida sv. beror på inflytande från d. — Jfr KNUSKAS, KNUSSLA]
(numera i sht i av danskan påvärkat spr., föga br.)
1) slå sönder, (sönder)krossa. Saltet (varmed sillen insaltades), var knusadt eller krossadt till storleken af ärter. VetAH 1817, s. 40. Wilhelm Tall. 26 (1919). — särsk. (†) i förbleknad anv., i uttr. knusa vädret, slå med knytnäven i luften. H. K. Mtt: .. wedret knuste. HH VIII. 4: 16 (1629).
2) bildl.: kväsa, stuka, kuva (ngn); tillintetgöra, nedslå, ”krossa”. Törneros Bref 2: 107 (1826). En polis, även om det är frågan om en kvinnlig polis, skall se ut att kunna knusa bovar. SvD(A) 1933, nr 70, s. 3. — särsk. [efter d. knusende i motsv. anv.] i p. pr. i adverbiell anv., ss. förstärkningsord. Knusande öfverlägsen hållning. Fitinghoff Frostmofj. 37 (1907).
SAOB
