KNUSSEL knus4el, i bet. 1 n., i bet. 2 r.?; best. knusslet.
1) förhållande(t) att knussla; brist på generositet l. frikostighet; (små)snålhet; överdriven sparsamhet. SvTyHlex. (1851). På mat och dryck var intet knussel i hvardagslag. LfF 1901, s. 103. ”Gnidighet och knussel” ha sannerligen aldrig förekommit från kommunernas sida gentemot kommunalarbetarna. SvD(A) 1930, nr 280, s. 5.
2) [jfr sv. dial. (Finl.) knussel, m., knusslare] (†) koll.: personer som leva på ett överdrivet sparsamt (torftigt) sätt; knusslare (i pl.-bet.). ”Men min vän”, sade frun, ”det der tycker jag är så lätt att inse, att förnämare folk omöjligt kan lefva som knussel”. Blanche Tafl. 373 (1845).
Ssg: (till 1; äv. med anslutning till KNUSSLA): KNUSSEL-MÅNS. (vard., föga br.) knusslare. Agrell Sthm 75 (1892).
SAOB
