SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KOCK, sbst.2, m.
Etymologi
[jfr sv. dial. kock, kocke, d. kok, isl. kokr, feng. coc(c) (varav eng. cock), fr. coq, mlat. coccus, tupp; av oklart urspr. — Jfr KYCKLING]
(†) tupp. I affton får iagh een feetan kock. Rondeletius 23 (1614). jfr: (En viss höna) nämpndes Skrapekloo, och hennes Fader Kock. Arvidi 132 (1651).
Spoiler title