KOKETTERA kok1ete4ra, äv. kωk1-, l. -ät-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KOKETTERI.
Ordformer
(förr äv. skrivet coquet(t)era, coqvettera)
Etymologi
[liksom t. kokettieren av fr. coqueter, eg.: stoltsera som en tupp, avledn. av coq, tupp. — Jfr KOKETT]
1) uppträda kokett; gm ett kokett uppträdande söka tilldraga sig uppmärksamhet o. beundran o. söka behaga (i sht personer av motsatt kön) l. göra sig intressant; äv. övergående i bet.: ”flörta”; äv. bildl. Kokettera för, stundom med ngn. Kokettera med ögonen. Elgström Frunt. 74(1809). Fastän tvungen att kokettera med de ofrälse stånden, var frihetstidens adel knappt mindre stolt, än fordom drottning Christinas. Topelius Fält. 5: 151(1867). (Hans hustru) koketterar gärna med andra herrar. PT 1904, nr 258 A, s. 3. Kvinnorna kokettera och klatscha med de svarta ögonen, som endast spanjorskor kunna göra. Holmström Pyren. 26(1928).
2) i allmännare anv.: söka göra sig intressant l. tilldraga sig uppmärksamhet l. beundran l. söka vinna ngns gunst; ofta i uttr. kokettera med ngt, i syfte att göra sig intressant osv. på ett kokett l. skrytsamt sätt framhäva ngt. Polyfem V. 9: 4(1812). (Hon) koketterade en smula med att vara mycket frisinnad. Quiding Hvidehus 185(1899). (Petrarca) koketterar .. ibland med sin ålder och sina ”grånande lockar”. Wulff Petrarcab. 220(1905). Kanske skulle hon .. lägga bort sin ovana att .. kokettera, ja, skryta med sin ”fattigdom”. DN(A) 1935, nr 121, s. 15.
