SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KOLATUR kol1atɯ4r l. 1-, r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr ofta skrivet colatur(e))
Etymologi
[jfr t. colatur, ä. eng. o. fr. colature; av senlat. colatura, till lat. colare, sila (se KOLERA, v.)]
eg.: silning; särsk. farm. om vätska varifrån fasta drogpartiklar frånsilats. HdlCollMed. 2/10 1728. BonnierKL (1925).
Spoiler title