KOLORATUR kol1oratɯ4r l. kå1- l. kω1-, l. -år- l. -ωr-, äv. 01—, r. (m. Weste; f. Dalin(1852), Lundell); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-. colle- 1807. kol(l)o- (colo-) 1807 osv.)
Etymologi
[jfr t. koloratur, eng. colorature; av it. coloratura, färgning, melodiutsmyckning, av senlat. coloratura, avledn. av lat. colorare, färga (se KOLORERA)]
mus. av löpningar, drillar, passager o. d. bestående utsmyckning i vokalmusik, ävensom i äldre (lut- o. orgel)bearbetning av vokalsatser; passagevärk; äv.: koloratursång. Weste(1807). JournLTh. 1810, s. 522. Halsbrytande koloraturer. Nyblom Bild. 201(1864). (Sångerskans) färdighet i koloratur. Lundin NSthm 274(1888). Jeanson (o. Rabe) 1: 19(1927). SvUppslB(1933). — särsk. (i vitter stil) bildl., i fråga om verskonst. (Stagnelius') sång företer (slösaktighet) med täta och granna koloraturer. Böttiger 5: 319(1871, 1874).
Ssgr (mus.): KOLORATUR-ARIA. —
-OPERA. opera vari koloratursång rikligt förekommer. Norlind AMusH 708(1921). —
