KOLOSSEUM kol1ose3um2 l. kå1-, l. 1040, n.; i best. anv. utan slutartikel; pl. kolosseer; förr äv. KOLISSEUM, n.; i best. anv. utan slutartikel; pl. kolisseer.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-. colis- (s)eum 1854—1872. kolosseum (col-) 1854 osv.)
Etymologi
[jfr t. koliseum, kolosseum, eng. colosseum, coliseum, fr. colisée; av lat. colosseum, mlat. coliseum, den under kejsartiden uppförda, kolossala amfiteatern i Rom, eg. neutr. sg. av colosseus, jättestor, kolossal, av colossus (jfr KOLOSS)]
(i sht i fackspr. l. i vitter stil) amfiteatraliskt ordnad, jättestor teater, cirkus o. d.; äv. oeg., sammanfattande, om de på dylik plats samlade åskådarna. Schück (1854). Andersson (1857). (Platsen för Madrids tjurfäktningar) är ett kalt och dystert colosseum med plats för 14,000 åskådare. Heidenstam Dag. 137 (1909).
