KOMA kå4ma, äv. 32, sbst.2, r. l. n.; best. -an, ss. n. -at.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-)
Etymologi
[jfr t. koma, eng. o. fr. coma; av gr. κῶμα, djup sömn, dvala]
med. vid olika sjukdomar förekommande tillstånd av djupaste medvetslöshet, djup dvala. Komma l. ligga i koma. Ilmoni Sjukd. 3: 582(1853). D., som legat i coma sedan kl. 1,30 på natten, avled .. på lördagsmorgonen. SvD(B) 1932, nr 123, s. 14.
SAOB
