KOMPLEXION kom1pläkʃω4n l. -plek-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. komplexion, eng. o. fr. complexion; av lat. complexio (gen. -ōnis), omfattning, sammanfattning, vbalsbst. till complectere l. complecti (se KOMPLEX, adj.); jfr äv. fsv. komplexie, mht. complexie]
(numera bl. arkaiserande) eg. o. urspr.: förhållande (proportion) mellan kroppens olika ”kvaliteter” l. vätskor (jfr HUMÖR) o. därav beroende ”natur” hos kropp o. själ; dels om kroppens allmänna tillstånd, kroppskonstitution, ”hälsa”, dels om själsegenskapernas allmänna natur o. läggning, temperament, själsläggning, lynne; äv. i fråga om växt; jfr KOMPLEX, sbst. 1. Konungen (dvs. G. I) giorde sig .. lustig och glad, .. efter såsom han .. hade en lustig complexion til aff naturen. Brahe Kr. 1 (c. 1585). (Vickerns) complexion är warm och torr i then andra grad. Månsson Ört. 344 (1628). (Axel Oxenstierna) hafwer icke warit af een starck Complexion, så hafwer och mycket arbete och wakenheet förswagat kraffterne. Emporagrius Oxenstierna 140 (1655). Wetterbergh SamhKärna 1: 235 (1857). SvUppslB (1933). — särsk. (†) oeg., om ett lands natur o. d. BOlavi A 4 a (1578).
