KOMPOSITUM kompω4situm, äv. (i sht i Norrl. o. Sveal.) kompå4-, äv. 0302, n.; best. kompositet, i best. anv. dock vanl. utan slutartikel; pl. (i bet. 1) kompositer (SAOL(1923) osv.) l. komposita (SAD 1: 168(1787) osv.).
Ordformer
(i sht förr äv. skrivet com-)
Etymologi
[jfr t. kompositum; av lat. compositum, n. sg. i substantivisk anv. av compositus, p. pf. av componere (se KOMPONERA)]
2) (mindre br.) ämne som består av en blandning av olika ämnen, föremål som är sammansatt av olika delar l. element; blandning; jfr KOMPOSITION 3. Svaflet (kan) vara et compositum af gull och väder (osv.). Polhem Test. 3(c. 1745). Väglaget var ett förskräckligt compositum af stenflisor och slipprig gyttja. Mattsson VSkr. 1: 27(1898). — Anm. I denna bet. användes stundom (urspr. apot., numera skämts. o. vard.) det latiniserande uttr. mixtum compositum, eg.: sammansatt blandning. Söderhjelm Prof. 27(1913).
