KONTEMPLATIV kon1tämplati4v l. -em-, l. kontäm1-, äv. 400~1 l. 300~2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. kontemplativ, fr. contemplatif; av lat. contemplativus, avledn. av contemplari (se KONTEMPLERA)]
som hängiver sig åt kontemplation; som gärna försjunker i tankar o. betraktelser; som är mera böjd för betraktelser än för handling, begrundande, grubblande, inåtvänd, tankfull; äv. i överförd anv., om liv, egenskap o. d. Sylvius Mornay 304 (1674). Den blott contemplativa fromheten lemnade .. rum åt en verksam dygd. SvLitTidn. 1819, sp. 387. Medan hans anhängare sutto i kontemplativ ro och rökte nargilé .., beslöt Emin att handla. Heidenstam End. 139 (1889). Siwertz JoDr. 110 (1928).
