KONTINENT kon1tinän4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes ordet stundom i lat. form med lat. böjning. Rålamb 4: a(1690: Continens, sg.; Continentes, pl.).
Ordformer
(con- 1809)
Etymologi
[jfr t. kontinent, eng. continent; av fr. continent, m., som ersatt ä. fr. terre continente, efter lat. terra continens, fasta landet, där det senare ordet (gen. -entis) eg. är p. pr. (med bet.: sammanhållande, sammanhängande) av continere, sammanhålla, förena, av com (se KON-) o. tenere, hålla (jfr TENOR). — Jfr INKONTINENS,KONTINENTAL,KONTINUERA]
1) i sht geogr. större, sammanhängande landmassa, fastland; mottsatt: ö, öområde. Kustfolk odla sig alltid förr och lättare, då det tvärtom fordras en redan gammal odling att den skall kunna tränga sig till det inre af en stor kontinent. Geijer I. 5: 207(1819). I norr, vester, söder, öster omgafs den svenska kontinenten af danska landskap. Wieselgren Bild. 250(1883, 1889). Kontinenternas och oceanernas uppkomst. Wråk Wegener(1926; boktitel). — jfr AUSTRAL-KONTINENT.
2) [specialanv. av 1] i sg. best. om (huvudmassan av) Europas fastland i motsats till de brittiska öarna o. Skandinavien. SP 1809, nr 54, s. 2. Dåvarande konungen i Sverige stod efter freden i Tilsit ensam med England, och, sedan han lemnat Pommern åt sitt öde, utesluten från kontinenten. Geijer I. 2: 266(1844). Den på kontinenten rådande, af Stuartarne ihärdigt eftersträfvade absolutismen. Bolin Statsl. 2: 83(1871). Hellström Malmros 35(1931).
3) världsdel. SC 1: 105(1820). Till de fem gamla kontinenterna har man under senare tid lagt en sjätte: Antarktien. 2NF 36: 1155(1924).
Ssgr (i allm. till 1): KONTINENT-BLOCK. geol. (o. geogr.) kontinentalblock. Ymer 1931, s. 26. —
-FÖRSKJUTNING. geol. (o. geogr.) kontinentalförskjutning. Ymer 1919, s. 289.—
(2) -TRIPP. (tillf., vard.) ”tripp” till ”kontinenten”. Siwertz Barn 209(1915). —
-TRÖSKEL. geol. (o. geogr.) kontinentaltröskel. NoK 1: 81(1921).
