KOPULERA kω1pɯle4ra, l. kωp1-, l. -ul-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, -NING (†, Rosensten Skog. 34(1737)); jfr KOPULATION.
Ordformer
(förr äv. skrivet cop-. copel- 1639. kopul- (cop-) 1614 osv.)
Etymologi
[jfr t. kopulieren, ävensom eng. copulate; av lat. copulare, förbinda, förena, avledn. av copula (se KOPULA); jfr äv. KOPPLA]
1) (numera bl. ngn gg i fackspr.) i allm.: sammanbinda, sammanfoga, sammankoppla; förbinda, förena; förr äv. med indir. personobj. betecknande den varmed ngn är förenad l. förbunden. Jag förmärckte .., att .. (danskarna) intet gärna see, det vij så arcte (dvs. fast) ähre dem (dvs. holländarna) copulerede. OxBr. 10: 179(1616). Kopulerade (äro längdväggarna i fruktgömmet) .., när de äro äfven så litet lossade från fruktaxeln som från sidorna. Marklin Illiger 423(1818). Cannelin(1921).
2) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) förena i äktenskap; sammanviga; äv. refl.: ingå äktenskap, låta viga sig; jfr KOPULATION 2. Petreius Beskr. 2: 244(1614). Andra dagen .. Reesa the (dvs. ett brudfolk hos lapparna) till kyrckian eller presten at copuleras. Landsm. XVII. 1: 12(1671). (Prästen hade) i sitt hem copulerat 2:ne tråddragare med hvar sin löskona. Hagström Herdam. 2: 393(cit. fr. 1778). CFDahlgren 4: 75(1830; refl.). Dalin(1852).
3) i fråga om parning, befruktning o. d.
a) (numera nästan bl. i biologiskt fackspr.) intr. l. (mera sällan) refl.: para sig; jfr KOPULATION 3. WoJ(1891; refl.). Den förste hannen, med hvilken en hona kopulerat. 2NF 38: 803(1926).
b) biol. intr.: om celler (äv. andra än könsceller): sammansmälta, förena sig till en; jfr KOPULATION 3. ÖfversVetAFörh. 1853, s. 251. Svärmcellerna öfvergå sedan till amebor .., som .. föröka sig genom tvådelning och slutligen kopulera två och två. 2NF 18: 1493(1913).
4) bot. o. trädg. ympa medelst kopulation (se d. o. 4), skarvympa. Rålamb 14: 41(1690). När man hafver en stor krokig och tiock villstamm, som intet duger at copulera. Lundberg Träg. 72(1754). SvUppslB(1933: Kopulering).
