KORRESPONDENT, adj.; n. =.
Etymologi
[jfr eng. correspondent, fr. correspondant; av mlat. correspondens (gen. -entis), p. pr. av correspondere (se KORRESPONDERA)]
(†) motsvarig, motsvarande, (ur viss synpunkt) jämförlig; ss. bestämning till ett pluralt huvudord äv.: motsvarande varandra; jämförliga med varandra, kommensurabla; jfr KORRESPONDERA I. Sex (observationer råkade) at vara Correspondenta, eller på samma nätter, och med samma stjernor tagne, både i Stockholm och i Caput Bonæ Spei. VetAH 1756, s. 62. Man (skulle) kunna fråga, om intet publikt brott har något i afseende på rättsarten correspondent med (vissa ”privata” brott). Biberg 3: 323 (c. 1823). BL 5: 116 (1839).
