KRIK kri4k, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. krik, böjning, vik, vrå m. m., motsv. d. krig, böjning, krök, inskärning m. m., fnor. kríkr, nor. dial. krīk, böjning, bukt; i avljudsförh. till fnor. kriki, nor. dial. krĭk(e), krök, vinkel; jfr meng. crike, eng. creek, liten vik, ävensom fr. crique, liten vik (av germ. urspr.). — Jfr KRI, sbst.1]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat, ävensom i sjömansspr.) liten vik. Trånga krikar. Sparre Sjökad. 649 (1850). Smith (1916).
SAOB
