(förr äv. skrivet cri-. -el 1668—1906. -ell 1726 (: det Criminelle), c. 1845 osv.)
Etymologi
[jfr t. kriminell; av fr. criminel, av lat. criminalis (se KRIMINAL I)]
1) som gjort sig skyldig till l. har (patologisk) benägenhet att begå (i sht grövre) brott (hemfallande under strafflagen), brottslig; ofta i överförd anv., dels: som utgör ett (grövre) brott, straffbar, belagd med straff, dels: som avser (går ut på) brott l. innebär disposition för begående av brott. Kriminella psykopater. Vara en kriminell typ. Hava kriminell läggning, kriminella anlag, kriminella impulser. Kriminell abort. Stiernman Com. 3: 702(1668). Starkt rasblandad man. Kriminell. Lundborg SvFolk typ. 198(1920). Bolsjevismen är kriminell inom Kanada. SvD(A) 1931, nr 310, s. 24 (rubrik).
2) (i fackspr.) som gäller l. hänför sig till (osv.) brott l. brottmål; som är av brottmåls natur; som gäller i fråga om brottmål l. utdömande av straff; brottmåls-, straff-. Abrahamsson 604(1726; efter handl. fr. 1702). Criminelle mål. 2RA 3: 617(1734). Lagens bud om kriminellt ansvar för rättegångsmissbruk. Kallenberg CivPr. 1: 861(1924).
