publicerad: 1938
KRING, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2781):
(I 1) KRING-SY, -ende. (kring- c. 1755 osv. omkring- 1853) (i sht i fackspr.) sy rundt omkring (ngt). Schultze Ordb. 5280 (c. 1755). Sedan knapphålet helt och hållet är kringsytt. Sömnadsb. 30 (1915). —
(II 4 a) -SYN. eg.: förhållande(t) att se sig omkring åt alla håll; vid (andlig) synkrets; kringsynthet; äv. allmännare: (andlig) synkrets. Sylwan (o. Bing) 1: 31 (1910). (De intellektuella) representera .. kringsynen, perspektiven, den fördomsfria kritiken. SvD(A) 1934, nr 332, s. 14. —
(II 4 a) -SYNT, p. adj. [sv. dial. kringsynt, som ser sig omkring, uppmärksam, försiktig]
1) eg.: som ger noga akt på vad som finnes l. sker rundt omkring, som har ögonen med sig; numera nästan bl. dels: som med sin (andliga) blick omspänner mycket, som har en vid (andlig) horisont, vars intressen o. kunskaper beröra många olika områden, dels om framställning o. d.: som vittnar om kringsynthet. Det Snillet jag beundrar är på en gång fyndigt, kringsynt och fritt. Thorild (SVS) 1: 316 (1778). Möller (1790). En kringsynt och grundlig forskning. SD(L) 1901, nr 589, s. 2. En kringsynt kritiker. NoK 91: 116 (1931).
2) (†) som ser sig noga omkring i avsikt att taga sig till vara; omtänksam, förtänksam; försiktig. Loenbom Stenbock 1: 89 (1757). Gör honom (dvs. din son) kring-synt, före-tänkt, at han til fall ej rusar. Liljestråle Fid. 883 (1772). Änder äro kringsynta. Weste FörslSAOB (1823). Han är så kringsynt att man ej kommer åt honom. Därs.
(II 5 b (slutet)) -SÄNDA, -ning. (kring- 1671 osv. omkring- 1527—1723) sända (ngn l. ngt) från ställe till ställe l. från man till man o. d.; ofta i fråga om distribution av ngt. Kringsända cirkulär. OPetri PEliæ a 1 b (1527). Det andeliga förtrycket .. kringsände sin mordengel fanatismen ifrån land till land. 2SAH 10: 227 (1822). Sättet att medelst kringsändandet av en budkavle frambefordra meddelanden. Hembygden- (Hfors) 1917—18, s. 94. —
-SÄTTA, -ning. (kring- 1642 osv. omkring- 1686—1776) [fsv. (um)kringsätia]
1) till I 1.
a) (†) sätta (ngt) rundt omkring (ngt). The Ledemoter, som honom (dvs. magen) på alla kanter vtaff Naturen äre kringsatte. Palmchron SundhSp. C 8 a (1642). Brummer 77 (1789).
b) (numera mindre br.) i förb. med prep. med: förse (ngt) med en omfattning av (ngt som sättes däromkring); förr äv. utan förb. med prep. med, med saksubj.: utgöra omfattning kring (ngt). HSH 30: 123 (1655). 1. Hwit Sars Kiortel Kringsatt med swarta Spetzar. BoupptSthm 1678, s. 1018 a. I högen finnes en af hällar kringsatt kista. AntT 3: 41 (1870). UpplFmT 37—39: 6 (1922).
c) (numera föga br.) omringa; kringvärva. Bondeson MVK 163 (1885, 1903). (Herredagsbönderna) kringsatte dem (dvs. fyra frälsemän) med deras yxar och rönnepåkar i högsta hugg över deras huvud. SvRiksd. I. 3: 554 (1933; efter ä. handl. skildrande förh. 1597).
2) till II 5 b slutet: sätta fram (ett antal föremål) på olika ställen för de olika personerna i ett sällskap, sätta omkring. Man hade kringsatt stolar. Weste FörslSAOB (1823). Backman Dickens Pickw. 2: 138 (1871). —
-TÄNKT, p. adj. [sv. dial. kringtänkt, omtänksam; jfr fsv. umkringthänkia, noga betänka] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som tager (många) olika synpunkter i betraktande; som har kombinationsförmåga; som tänker på allt som i ngt visst sammanhang är av betydelse; som tänker sig för l. om; omtänksam, förtänksam; äv. i överförd anv., om framställning, argumentation o. d.; jfr KRING, prep. o. adv. II 4 a. SvMerc. 1: 347 (1755). Kärleken är alltid vaksam, alltid kringtänkt. Wingård 2: 272 (1836). (Skåningen säges kunna) se rundt omkring sig och icke stirra sig blind på en punkt, att vara hvad som med ett godt skånskt ord kallas kringtänkt. Thyrén 1AkadT 89 (1908, 1916). —
-VANDRA, -ing; -are (Weise 2: 128 (1771), Fornv. 1933, s. 45). (kring- 1685 osv. omkring- 1818 (: omkringvandrare) — 1821 (: omkringvandringar))
1) till I 2, 3: vandra ett varv rundt omkring (ngt); äv.: vandra i krök l. vinkel från en punkt på sidan av (ngt) till andra sidan; numera företrädesvis i pass. (särsk. i p. pf.). Wallerius Tank. 149 (1776). Istvan .. (hade) med mycken motvilja låtit förmå sig att kringvandra kumlet. Topelius Fält. 4: 189 (1864). Orsasjön .. var .. lätt kringvandrad. Santesson Sv. 105 (1887).
2) till I 5 b, II 5 b.
a) intr.: vandra från plats till plats l. hit o. dit o. d. (ngnstädes), vandra omkring; äv. oeg., med saksubj.; i sht i p. pr. (äv. i substantivisk anv.). Acrel Sår 188 (1745). Kringvandrande Månglare. Oldendorp 1: 229 (1786). Bleka och vanställda menniskohamnar kringvandrade öfver allt på gatorna. 2SAH 7: 238 (1815). Moberg Sedebetyg 376 (1935; i bild).
b) (†) tr.: vandra omkring i (ett område); göra en rundvandring gm (ngt); äv. oeg. Spegel GW 167 (1685). Att en subskriptionslista skulle upprättas och församlingen kringvandra. NoraskogArk. 5: 351 (1790). Han har kringvandrat flera länder. Weste FörslSAOB (1823). —
(II 5 b) -VANKA. (kring- 1688—1893. omkring- 1682—1755) vandra omkring; numera bl. ngn gg (vard.) i p. pr. Sylvius Curtius 413 (1682). Kringwankande tiggare. FörarbSvLag 4: 449 (1688). Lundell (1893). —
(II 1) -VARANDE, p. adj. [jfr fsv. umkringvara, vara l. bo rundt omkring (ngt)] (†) som befinner sig omkring ngn l. ngt; omgivande; kringboende. På dhet någon måtte af kringvarande Prästerskap .. hijt förordnas. VDAkt. 1735, nr 67. Källvattens värma rättar sig icke altid efter den kringvarande luftkretsen. Bergman Jordkl. 176 (1766). Scholander 3: 183 (1879). —
-VEVLA. [möjl. eg. till sv. dial. kring, krets, ring] (†) upplägga l. linda (hår) i ringar (”kringlor”)?; anträffat bl. i p. pf.; jfr KRING, prep. o. adv. II 2. De gifte hustrur (i Mora) hafva .. en liten mössa, som täcker det kringveflade håret. Men de ogifte intet. Linné Ungd. 2: 263 (1734). —
1) (numera knappast br.) till I 1; om vind, snö o. d.: röra sig i virvlar kring (ngn l. ngt), virvla kring (ngn l. ngt). Atterbom LÖ 2: 345 (1827). Knappast hade de (båda flickorna) gjort några steg uppföre kringhvirflade af stormen och snön, då (osv.). Bremer Nina 459 (1835).
2) till II 5 b.
a) intr.: röra sig (hit o. dit) i virvlar; äv. bildl.; numera i sht i p. pr. Stiernstolpe DQ 1: 50 (1818; bildl.). Ett kringhvirflande stoftkorn i ett omätligt universum. Rydberg Vap. 144 (1891; om jorden).
b) tr.: röra (ngt) i virvlar hit o. dit; numera nästan bl. i pass.; äv. bildl. (En man som) låter sig, lik torra löf, / Af dagens blåst kringhvirflas. Atterbom Lyr. 3: 215 (1839). Östergren (1930). —
(II 2) -VRIDA, -ning; -are (tillf., Rydberg Myt. 1: 447 (1886)). (kring- 1794 osv. omkring- 1746—1871)
1) vrida (ngt) rundt; vrida (ngt) ett varv l. del därav; bringa (ngt) att rotera; vrida omkring (ngt); i sht i pass. Dähnert 45 (1746). Den största bland nycklarna isattes (i nyckelhålet) och kringvreds. Palmær Eldbr. 151 (1848). Heidenstam Svensk. 1: 39 (1908). särsk. (numera mindre br.) i uttr. kringvrida halsen (på en fågel), vrida av halsen (på en fågel). Eurén Kotzebue Cora 92 (1794). Nilsson Dagb. 185 (1816, 1879).
2) [möjl. eg. till sv. dial. kring, ring, krets] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i p. pf. i adjektivisk anv.: vriden i spiral o. d., deformerad gm vridning; äv. bildl. Kringvriden som en korkskruf. Weste FörslSAOB (1823). (En gumma hade en natt mött rået Nosbrogubben på Gotland) ock efter det blef hon förlamad ock rent kringvriden i hufvud ock händer. Landsm. 6: cxxxi (1888).
Avledn. (till -VRIDA 1): kringvridbar, adj. som kan vridas omkring. Arwidsson o. Ohlson 24 (1911). Hans kringvridbara stol framför (skrivbordet). Wahlenberg Ruck OffFästm. 386 (1916). —
1) tr.; i sht i pass. (särsk. i p. pf.).
a) vräka (ngn l. ngt) hit o. dit. Jag vet intet huru jag kringvräktes i det stora väderriket (då jag bortfördes av molnskyn). Dalin Arg. 2: 172 (1734, 1754). Lagerlöf HomOd. 105 (1908).
b) kasta (ngt) i oordning hit o. dit. Clöster Brefwen wore här och där i hwalfwen kringwräkte. Schück VittA 2: 233 (i handl. fr. 1691). Lagerlöf Holg. 2: 271 (1907).
2) (numera knappast br.) intr.: driva omkring. Den kringvräkande hafsisen. Bergman Jordkl. 349 (1766). Brunius Resa 1838 170 (1839). —
-VÄLVA, -ning (numera knappast br., Weste FörslSAOB (1823), WoH (1904)). (kring- 1690 osv. omkring- 1740—c. 1820)
1) (numera föga br.) till I 1: bilda ett valv kring l. över (ngt); (liksom ett valv) omgiva (ngt); äv. i förb. med prep. med: omgiva (ngn) med (ngt); äv. refl.; äv. bildl. Bellman SkrNS 2: 150 (1788). Vet man ej, med hvilka töcken af tystnad och hemlighet räddaren af en Stat ofta måste omkringhvälfva sig? Leopold 5: 334 (c. 1804). En ringmur omgaf det (dvs. huset), kringhvälfd af höga lindar. Stagnelius (SVS) 3: 129 (1822). Lagerlöf Holg. 2: 215 (1907).
2) (numera föga br.) till II 2 a.
a) tr.: bringa (ngt) att röra sig i cirkel o. d., bringa (ngt) att rotera; i sht i pass. med intr. bet.; äv. bildl. Rålamb 4: 102 (1690). Låt Sekler strömma fram och ödets hjul kringhvälfva, / Som mal Nationers väl till grus. Tegnér (WB) 1: 75 (1805). Solander Aisch. 47 (1875).
b) intr.: röra sig i cirkel o. d., rotera. Acrel Sår 106 (1745). Jorden kringhvälfver på sin axel. Weste FörslSAOB (1823). WoH (1904: kringhvälfning).
3) till II 2 b.
b) (†) intr.: vändas upp o. ned, stjälpa. (Vi) befarade .. at skeppet skulle gå i tusende stycken eller omkring hvälfva. Humbla Landcr. 394 (1740). —
(I 1) -VÄRVA. (kring- 1526 osv. omkring- 1541—1845) [fsv. kringhvärva, omringa, omgiva, omsluta] (i myckenhet) samla sig kring l. omgiva (ngn l. ngt) så att han l. det inneslutes inom en ring o. d., omringa.
a) (i sht i högre stil) med särskild tanke på att de omgivande personerna l. föremålen hava fientliga (l. därmed jämförliga) avsikter resp. utgöra ngt skadligt l. farligt, obehagligt l. besvärligt o. d.; äv. i förb. med prep. med; ofta: kringränna; äv. mer l. mindre bildl. Thå kringhwerffdhe Iudhana honom. Joh. 10: 24 (NT 1526). (Bönderna) bleffuo .. til noghor hundrat kringhwerffde aff fienderna. OPetri Kr. 323 (c. 1540). Mödor och bekymmer skola kringhvärfva Dig. 2SAH 2: 198 (1799). Lagerlöf LöwR 32 (1925).
b) (†) i annan anv.: omgiva; äv. i förb. med prep. med: omgiva (ngn l. ngt) med (ngt). RA I. 3: 376 (1594). Nu beder iagh tigh mere, / At tu j thenna natt, / Medh tina Änglar flere / Kringhuerffuer migh fulbråt. Gevaliensis Dav. F 5 a (1604); jfr Ps. 1695, 373: 3. (De) slogho Läger .., det the kringhwärffde med een Graaff. Schroderus Liv. 20 (1626). En hvit, sned bläs, som kringhvärfde det ena ögat (på hunden). PT 1904, nr 274, s. 3. —
(I 1) -VÄXA, -ning (Hylin Munn. 2: 97 (1933)). (kring- 1682 osv. omkring- 1640—1749) växa rundt omkring (ngt); äv.: växa allt mer i förh. till (ngt annat i närheten) så att detta blir omslutet l. inneslutet; numera företrädesvis i p. pf. i adjektivisk anv., särsk.: (tätt) omgiven (av l. med växtlighet); äv. oeg. o. bildl. Linc. N 6 a (1640). (Bärget var) vid foten tätt kringvuxet af träd och busksnår. Wikner Lifsfr. 1: 96 (1866). Tumören går tidigt över i sårbildning som snart ringformigt kringväxer strupen. Kräftsjukd. 156 (1930). —
-YRA, v. om sand, damm, aska, snö o. d.
1) till I 1: yra rundt omkring (ngn l. ngt); numera nästan bl. i pass. (särsk. i p. pf.). Vi sträfvade framåt i snöslasket, kringyrda af flygande snöflingor. Nicander Minn. 1: 193 (1831). Runeberg 1: 106 (1832).
2) till II 4, 5 b: yra åt alla håll, yra hit o. dit, yra omkring; numera företrädesvis i p. pr. (o. pf.). Kalm VgBah. 273 (1746). Kringyrande snö. Verd. 1892, s. 275. En liten öppen eldstad med kringyrd aska. Siwertz Ämbetsm. 164 (1912). —
(II 5 b) -ÅKA, v., -ning. åka från plats till plats, åka hit o. dit, åka omkring; numera företrädesvis i p. pr. DA 1793, nr 80, s. 1. Lundell (1893). —
(I 1) -ÅNGA, v. (i vitter stil o. poesi, numera föga br.) om ånga, rök, blomdoft, hetta o. d.: omgiva (ngn l. ngt), ånga rundt omkring (ngn l. ngt). Blomsterdoft / kringånga dess (dvs. drottningens) grafhög. Tegnér (WB) 5: 33 (1825). Cygnæus 3: 257 (1861; bildl.).
Spoiler title
Spoiler content