KRISTINNA kristin3a2, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr d. kristinde; efter t. kristin, avledn. av christ (se KRISTEN)]
kristen kvinna; numera bl. ngn gg i religiöst spr., om gudfruktig l. from kvinna. Lind (1738). Hårda Christinna! res, och le åt hedningens tårar. Stagnelius (SVS) 3: 93 (1817). Min mormor .. var en i gudfruktigt tålamod .. mognad christinna. Ahnfelt StudM 1: 18 (1857). Högberg Vred. 2: 216 (1906). Anm. Ordets anv. i sv. torde delvis utgå ifrån J. Bunyans bekanta skrift ”The Pilgrim's progress”, som 1727 översattes till sv., varvid namnet på den kvinnliga huvudpersonen i boken (eng. Christiana) återgavs med CHRISTINNA. jfr: Christinnans eller En Christens Hustrus Resa til den Saliga Evigheten. Lagerström Bunyan 2: 3 (1727).
