KRITICISM kri1tisis4m l. krit1-, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. kritizismus, eng. criticism, fr. criticisme; till stammen i KRITIK]
1) [efter eng. criticism] (mera tillf.) kritisk läggning o. förmåga, kritiskt sinne; jfr KRITIK 4. (Förf.) är med sin sobra kriticism en ypperlig ciceron genom hela Indonesien. SvD(A) 1931, nr 80, s. 5.
2) [efter t. kritizismus] filos. benämning på den tidigast av Kant företrädda kunskapsteoretiska ståndpunkt som hävdar, att en prövning (”kritik”) av kunskapsförmågans natur (med hänsyn till ursprung, giltighet, lagbundenhet, gränser m. m.) är nödvändig (i motsats till dogmatismen o. skepticismen, vilka utan undersökning godkänna resp. underkänna kunskapsförmågan); äv. kallad den filosofiska kriticismen. Möller (1807). Lyceum I. 2: 29 (1810). Nyblæus Forskn. 2: 515 (1881). NoK 8: 119 (1923).
