SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KRITICISM kri1tisis4m l. krit1-, r.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. skrivet cri-)
Etymologi
[jfr t. kritizismus, eng. criticism, fr. criticisme; till stammen i KRITIK]
1) [efter eng. criticism] (mera tillf.) kritisk läggning o. förmåga, kritiskt sinne; jfr KRITIK 4. (Förf.) är med sin sobra kriticism en ypperlig ciceron genom hela Indonesien. SvD(A) 1931, nr 80, s. 5.
2) [efter t. kritizismus] filos. benämning på den tidigast av Kant företrädda kunskapsteoretiska ståndpunkt som hävdar, att en prövning (”kritik”) av kunskapsförmågans natur (med hänsyn till ursprung, giltighet, lagbundenhet, gränser m. m.) är nödvändig (i motsats till dogmatismen o. skepticismen, vilka utan undersökning godkänna resp. underkänna kunskapsförmågan); äv. kallad den filosofiska kriticismen. Möller (1807). Lyceum I. 2: 29 (1810). Nyblæus Forskn. 2: 515 (1881). NoK 8: 119 (1923).
Spoiler title
Spoiler content