KRITTLA, v.1, l. KRETLA, v.1; vbalsbst. ARE (se avledn.).
Ordformer
(kritl- 1835. kretl- 1754 (: kretlares))
Etymologi
[sv. dial. kretla, tvista, smågräla, klandra, tadla; till stammen krit- i KRETA, v.1; i formen krit(t)la möjl. dock av t. kritteln, småaktigt kritisera (se BEKRITTLA)]
Avledn.: KRITTLARE, m. (kretlare) [jfr sv. dial. krettel, ogin, motstridig människa, som ständigt klandrar] (†) envis, häcklande pedant o. d. I ären Er lik: Lappri har hindrat Er från det lappri, som I här ärnat anföra, och så går det mäst med kretlares angelägenheter. Dalin Arg. 2: 165 (1754; uppl. 1734: vurmars).
