KRÅTA krå3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr sv. dial. kråta, nor. krote; till ett germ. krut- o. sannol. rotbesläktat med KRATTA, v.1]
(i vissa trakter)
2) skriva (ngt) slarvigt l. oskickligt l. med möda, klottra, ”plita”; äv. med objekt betecknande figur l. teckning o. d. (Lilla Gabriella) läser nästan rent, och kråtar så snällt med skrifning. Knorring Ståndsp. 3: 28 (1838). Inte hade stackars Pettersson något adeligt vapen att låta kråta dit på boetten. Hedenstierna Jönsson 156 (1894). Han kråtade sin förbannade latin överallt. Jansson Vändj. 207 (1930).
