SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KUKU kukɯ4 l. kɯ-, äv., ss. två ord, 4 4; äv. KUCKU kuk3u2 l. 2, resp. kuk4 4 (kúckù Dalin; i vers — ∪ CFDahlgren 2: 17 (1837)), interj. o. sbst. n.; ss. sbst. pl. = (Forsslund Storg. 15 (1900)).
Ordformer
(kucku 1815 (: kucku-rop), 18231931. kuko 1835. kuku 1771 osv. kuck kuk 1623. ku! ku! 18281832)
Etymologi
[jfr d. kukkuk, t. kuckuck, eng. cuckoo; av ljudhärmande urspr. — Jfr GUCKU, KUCKU, sbst.]
interj. återgivande gökens galande; äv. ss. sbst. WijsaFoglArt 9 (1623). Göken slutar sitt kuku. Bellman SkrNS 2: 34 (1771). Östergren (1931).
Spoiler title
Spoiler content