[möjl. eg. kortform av kulan, sg. best. av KULA (se KULA, sbst.5)]
(starkt vard.) utmärkt l. ”väldigt” bra l. trevlig l. dyl.; vanl. om sak; äv. i uttr. ha kul, ha trevligt. SD 1911, nr 349, s. 12. En väldigt kul uppfinning. Strömberg TjuvpÄvent. 10 (1915). SvD(A) 1934, nr 107, s. 24.
Avledn.: KULIG, adj.1 (starkt vard.) ”kul”; vanl. förekommande i böjda former ss. ersättning för det i dessa ställningar mindre vanliga ”kul”. Du (ska) se att han blir den kuligaste i hela laget. Lieberath FriluftP 144(1921).
