[fsv. kullotter; jfr d. kullet, nor. kollet, isl. kollóttr; till KULL, sbst.2]
1) (numera mindre br.) buktig, kupig, välvd, konvex; rundad; jfr KULLRIG, adj.1 1. Effter 10 Åhr .., så warda dhe jämna Tänderna (på hästen) mäst kullota och rundaktige alt till 13 Åhr opp i Munn. Rålamb 13: 120(1690). Hufvudet (hos tånglaken) är .. högt och kullugt. Broman Glys. 3: 659(c. 1740). Den öfver trädgränsen liggande kulliga delen af fjället. Andersson o. Birger 283(1912). 500 duss. knappar mässing, kulliga större. Upsala 1916, nr 10, s. 11. Hustrun .. har kullig mage under förklädet. Moberg Sedebetyg 227(1935).
2) (†) som har håret avklippt, kortklippt; skallig; jfr KULLA, v.1 1. Lät affskära håren, och gack kullott. Mika 1: 16(Bib. 1541). Schenberg(1739).
3) [urspr. med tanke på den rundade upphöjningen på midten av hornkammen hos kulliga djur] om boskapsdjur: hornlös, obehornad; jfr KULL-KO. Stackot hund och kullot koo och lithen man, the äre geft högmodige. SvOrds. C 2 b(1604). Kullota getter och bockar hållas för vara bättre, än the som hafva horn. Broocman Hush. 3: 47(1736). Röd Kullig Koo. BoupptRasbo 1765.Vår Herre ger inga kulliga kor horn. Rhodin Ordspr. 40(1807). Den ursprungliga svenska boskapsrasen beskrifves i Uplandslagen .. såsom liten, kullig, hvit, hvitgrå eller gul. VerdS 12: 5(1889). — jfr RÖD-KULLIG.
