KULMINERA kul1mine4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br., Hiorter Alm. 1740,s. 18); jfr KULMINATION.
Ordformer
(förr äv. skrivet cu-)
Etymologi
[jfr t. kulminieren, fr. culminer, ävensom eng. culminate; av senlat. culminare, till lat. culmen (se KULMEN)]
1) (†) i uttr. kulminera æquo Marte, nå jämnhöjd i krigslycka, i militärt avseende bliva jämstark (med ngn)? (Om vi icke ginge över till Tyskland, skulle fienden) kåmma til at culminera med oss æquo Marte i Östersiön. HSH 2: 89(1629).
2) astr. om himlakropp (i förhållande till viss ort): nå den högsta (l. lägsta) punkten på sin (skenbara) bana över himlavalvet; om fixstjärna: passera genom l. stå i meridianen; nästan bl. i fråga om övre kulminationen. Hiorter Alm. 1740, s. 13.Ramsten o. Stenfelt(1917).
a) (mera tillf.) om konkret föremål: nå sin högsta punkt; utgöra den högsta punkten (av ngt). Slutligen kulminerade vägen mellan två bergstoppar. Kræmer Span. 179(1860). Hela statens (dvs. Väst-Australiens) kulminerande punkt är .. Mount Bruce. 2NF 33: 345(1921).
b) bildl.: nå kulmen, stå på höjden; särsk. i uttr. kulminera i l. med ngt, stundom övergående i bet.: sluta i l. med ngt. VetAH 1811, s. 8. När grekernas poesi och konst redan nått sin höjdpunkt och deras filosofi kulminerade (osv.). 3SAH 8: 241(1893). Normalt kulminerar den fysiska utvecklingen vid trettionde, intelligensen vid fyrtionde eller femtionde året. Topelius Tb. 92(1895). (Kipling) är .. representativ för den epok, som på visst sätt kulminerade i boerkriget. SvD(A) 1932, nr 197, s. 7. Lördagens festligheter kulminerade med eldfesten på studenternas idrottsplats. DN(A) 1934, nr 258, s. 6.
