SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KULMEN kul4men, r. (Levertin Småmynt 138 (1883) osv.), ngn gg n. (Sundén (1886), Tikkanen Konsth. 269 (1925)); i best. anv. utan slutartikel.
Ordformer
(förr äv. skrivet cu-)
Etymologi
[jfr eng. culmen; av lat. culmen, topp, höjdpunkt; rotbesläktat med HOLME o. KOLUMN. — Jfr KULMINERA]
1) (numera bl. tillf.) astr. = KULMINATION 1. Almqvist Amor. 186 (1839; i bild). Ekbohrn (1904).
2) i allmännare anv., om höjdpunkten av ngt (eg. av en först uppåtstigande o. därefter fallande linje); utom mera tillf. bl. bildl.: höjdpunkt (i en utveckling l. ett förlopp o. d.), (ngts) högsta stegring l. intensitet l. bästa stadium; glansperiod; klimax. Nå (sin) kulmen. Levertin Småmynt 138 (1883). När den ena vågen sjunker, har den andra redan börjat höja sig och är ofta nära sin culmen. Larsson Stud. 102 (1895, 1899). Ett arkitektoniskt förlopp med en kulmen och en efterblomstring. Hahr ArkitH 227 (1902). (Snoilskys) spanska sonetter visa redan en afgjord stegring i herraväldet öfver denna konstform, där han några år senare skulle nå kulmen. Warburg Snoilsky 172 (1905). Mottagandet i Budapest överträffade allt och blev resans kulmen. SDS 1929, nr 204, s. 5. (Barnförlamnings)-Epidemierna nå sin kulmen under sensommaren och hösten. Wirgin Häls. 3: 76 (1933).
Spoiler title
Spoiler content