publicerad: 1938
KUMMEL kum4el, sbst.3, n. (Månsson Siöb. 4 (1644) osv.) ((†) r. l. m. Tuneld Geogr. 1: 536 (1773; i bet. 3), WoJ (1891; i bet. 5)); best. kumlet (ss. r. l. m. kummeln l. kumlen); pl. = (Schück VittA 1: 176 (i handl. fr. 1634) osv.) (ss. r. l. m. kumlar (Tuneld Geogr. 2: 77 (1741, 1773)) l. kumler (G1R 21: 317 (1550))); förr äv. KUMLA, f.
Ordformer
Etymologi
[runsv. kumbl, gravsten, gravröse, fsv. bokumbel, bomärke, sv. dial. kumbel, kummel, n., sjömärke, äv.: ovig person; jfr isl. kumbl, märke, gravhög, fsax. kumb(a)l, tecken, feng. cumbol, tecken, fana, ävensom de möjl. samhöriga nor. dial. kuml, m., klump, kumle, m., klump, äv.: klumpig person; möjl. en l-avledn. av roten kemb i KIM, sbst.1, o. KAM, sbst.2, samt nor. kumb, klump, isl. trékumbr, träkubb]
1) (†) trästycke användt ss. märke o. d. (På en vid sälfångst använd stång står) uprest ett kummel, såsom en rund tallrjk, hvarefter Siälkarlen syfftar. Broman Glys. 1: 318 (1707). Därs. 3: 567 (c. 1740).
2) arkeol. av (kuller)stenar bestående gravröse utan jordbetäckning; förr äv. allmännare, om gravhög från forntiden, hällkista o. d.; äv. (i fråga om ä. förh.) om offerhög av kullerstenar på en plats där ngn omkommit. Schück VittA 1: 176 (i handl. fr. 1634). Du ärorika fosterland, / Der fädrens kummel stå. BEMalmström 6: 177 (1840). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 488 (1864; om offerhög). VgFmT II. 6—7: 50 (1907). Ymer 1933, s. 210; jfr: (Man skulle) kunna gifva namnet Kummel åt en uppå eller till någon del uti en Hög varande liten, men massif Stengrotta, som tjent .. till graf åt döda Hjeltar. Sjöborg Nomenkl. 4 (1815). — jfr ALTAR-, GRAV-, JÄTTE-, STEN-KUMMEL m. fl. — särsk. i oeg. l. bildl. anv. Förr .. / .. fjällen störte samman, / ett kummel öfver oss! Tegnér (WB) 2: 88 (1812). Sätherberg Dikt. 1: 45 (1859, 1862; om Lings grav).
3) sjöt. sjömärke i form av en stympad kon, byggt av sten l. betong o. ofta försett med topptecken; förr äv. om likartad träkonstruktion. Lathe utmerckie samme schepleedh, ther någre grundh heller farlighether opå färde ähre, medt kumbler. G1R 21: 317 (1550). Sahlstedt (1773). Hägg PraktNav. 82 (1900).
4) hög l. samling av stenar, i sht kullerstenar. Ty hon (dvs. jorden) sin Botn haar och hwjlar på sin Kumla. Spegel GW 157 (1685). Nyström Telef. 135 (1885; omkring telefonstolpe). Abelin VTr. 169 (1903; om ”stenparti” i trädgård). (Minnesstenen) står mitt i ett kummel av stenar, vilka soldaterna burit till platsen i sina kappor. Böök ResSv. 173 (1924). — jfr MORÄN-, STEN-KUMMEL m. fl.
5) (†) ovig o. klumpig person; drummel. Lind (1749). Rydqvist SSL 2: 124 (1857). WoJ (1891; angivet ss. vulgärt).
Ssgr (till 2; arkeol.): KUMMEL-BLOCK. (†) om väggsten i stendös. Sjöborg Nomenkl. 135 (1815). Dybeck Runa 1842—43, 1: 3. —
-GROTTA. (†) gånggrift l. annan (större) gravkammare från stenåldern, ”jättestuga”. Sjöborg Nomenkl. 130 (1815). Thomée IllSv. 265 (1866). —
-ÅLDER(N). äldre benämning på det skede i nordens förhistoria under vilket de avlidna begrovos i kummel; motsatt: bränne- o. högåldern. Åhstrand Öl. 162 (1768). Afzelius Sag. 1: 21 (1839). Sundén (1886).
Spoiler title
Spoiler content