KURATIV kur1ativ4 l. kɯ1-, l. 30~2 l. 40~1, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr eng. curative, fr. curatif; bildat till lat. curare (jfr KURERA). — Jfr KURATIV, sbst.]
med. som sammanhänger med l. har avseende på l. åsyftar l. innebär l. medför botande av en sjuk person l. en sjukdom, botande. Ehrenheim Phys. 1: 169(1822). Naturens egna curativa bemödanden. TLäk. 1832, s. 195. Tracheotomi (har) utöfvat kurativ verkan. LbKir. 2: 325(1922). Pettersson Bakt. 140(1926).
Ssg: KURATIV-MEDEL. med. botemedel. För speciella (sjukdoms-)fall indicerade curativ- och palliativmedel. TLäk. 1835, s. 174.
