SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KUSCHA kuʃ3a2 l. kɯ3ʃa2 l. (numera knappast br.) KUSA kɯ3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(kusa 1688—1911. coucha 1851—1904. kuscha 1823 osv. kusia, kusja 1749—1762)
Etymologi
[avledn. av KUSCH; formen kusa (äv. i sv. dial.; jfr nor. kusa seg, böja sig ned) snarast i anslutning till ett inhemskt ord, motsv. gotl. käusä, underkuva, o. besläktat med fsv. kuska, tvinga (jfr KUSLIG)]
1) jäg. om hund: göra ”kusch”, (lägga sig ner o.) ligga stilla (o. ev. krypa på magen) på befallningen ”kusch”, vid skott o. d. (En hund) står wäll uppå sjn Påst, kan öfwermåtton kusa. Warnmark Epigr. H 2 a (1688). Ondt lära gammal hund kusa. Runius (SVS) 3: 31 (c. 1710). Att kuscha vid skott. Balck Idr. 2: 8 (1887). Hemberg ObanStig. 155 (1896). — särsk. oeg., om annat djur än hund o. om person: lägga sig, krypa ihop; ligga kurande; äv. bildl. Bara jag ser på mitt steke-spett här, så kusar han (dvs. drängen) som en hund. Gyllenborg Sprätth. 14 (1737). Män .. riktigt njöto af att coucha på salongsmattan, vid den fulaste kvinnas otvättade fötter. Strindberg GötR 165 (1904). Vederbörande kuschade som för ett skyfall. Sandel Dropp. 190 (1924).
2) (†) i förb. kusa till ngn, ropa ”kusch” till ngn; möjl. (med tonvikt på till): trycka ned ngn mot jorden. (Om) Någor meniska tå skrämer honom (dvs. lekatten), .. ropar kaas och kusar til honom; etc. Så stampar han kringt ther emot, fräser (osv.). Broman Glys. 3: 262 (c. 1730).
3) vara undergiven, böja sig; särsk. (i sht förr) i uttr. lära ngn (att) kuscha, tvinga ngn till foglighet l. undergivenhet; äv. (ngt vard.) i uttr. kuscha för ngn, böja sig för ngn, krypa för ngn; ”krusa”. Den stålta belade / Staden, å tog den in, lärt den högmodiga kusa. Runius (SVS) 2: 12 (c. 1698). Pojkarna ville inte längre kuscha för mor sin. Wester Reymont Bönd. 3: 307 (1924).
4) tr.: tvinga (ngn) till lydnad l. undergivenhet, få (ngn) lydig l. spak, kujonera; i p. pf. äv. i adjektivisk anv.: undergiven, spak o. beskedlig. Cavallin (1876). Gossen .. tar sig ofta friheter och är ej så lätt att ”kuscha”. Verd. 1883, s. 210. Föreningen för gift mans kuschande. Lundström Jörgenb. 59 (1889). Lorentz Dietrichsson .. tog .. utan vidare ledningen, och vi svenskar voro som vanligt kuschade och undfallande. Nyblom Minn. 2—3: 187 (1904). Hunsad och kuschad ända sedan man var snorvalp. Svenson-Graner Väg. 121 (1918). Det stackars kuschade folket. Grimberg VärldH 3: 547 (1928).
Spoiler title
Spoiler content