KVALIFIKATIV kval1ifik1ati4v l. 4010~1 l. 3010~2 (- - - -i´v Dalin), adj.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[jfr ä. t. qualificativ, eng. qualificative, fr. qualificatif, till p. pf.-stammen av mlat. qualificare (se KVALIFICERA)]
(i vetenskapligt fackspr., numera knappast br.) som bestämmer ngt med avs. på dess art l. beskaffenhet. AGSilverstolpe Språkl. 21(1814). Andersson(1845). LoW(1911).
