KVANT kvan4t, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar (Sahlstedt(1773) osv.), ngn gg -er32 (Sundén(1888), Auerbach(1911). Anm. Pl. -er torde bero på att sg. kvanter felaktigt uppfattats ss. pl.); förr äv. KVANTER, m.
Ordformer
(förr äv. q-. -ant c. 1600 osv. -anter, sg. 1730—1885)
Etymologi
[liksom d. kvant, ung man, sannol. motsv. (o. trol. lånat från) mnt., nt. o. holl. kwant, skälm o. d., trol. samma ord som eng. dial. quant, käpp, stake). — Jfr KVANTA,KVANTING,KVANTSVIS]
1) (numera föga br., vard.) pojke, (pojk)spoling, ”grabb”; äv.: barnunge, byting. Bureus Suml. 78(c. 1600). Jag var en unger qvant, / Som flittergull för äkta välgde. Triewald Lärespån 90(c. 1710). Envallsson Kopparsl. 7(1781). Östergren(1931; angivet ss. mindre vanl.).
