publicerad: 1938
KVICKE kvik3e2, sbst.2, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) KVEKE kve3ke2, sbst.2, r. l. m. (Broocman Hush. 3: 23 (1736) osv.), stundom n. (Ahlman (1872), FoFl. 1932, s. 240); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. -en; förr äv. KVICKA, sbst.2, r. l. f. l. m.; best. -an.
Ordformer
(förr äv. skrivet q-. — -icke 1678 osv. -ecke 1736—1755. -eke 1838—1914. -icka c. 1635—1852. -ika 1666. -ecka 1794)
Etymologi
[sv. dial. kveke, kvecke, m., kvicko (Finl.), f., nor. dial. kvike, m.; jfr sv. dial. kvick, nor. kvik, m., isl. kvika, f.; till KVICK 2; formen kvicka torde vara dels gammal femininbildning, dels oblik form av kvicke]
(† utom i a, b o. c β) om det känsliga (”levande”) köttet närmast under huden (i motsats till hornartade bildningar o. d.); äv. om veden i träd, innanmätet i frö o. d. Schroderus Dict. 11 (c. 1635). (Man) skrapar .. af (det brandsjuka trädet) medh en Knijf in till bara Qwickan. Rålamb 14: 42 (1690). Ärter til utsäde måste vara rena, något Mask-ätne skadar fuller intet, när Qvicken är frisk, fyllig och behållen. Salander Gårdzf. 89 (1727). Kuikke .. Friskt och lefvande kött. Schultze Ordb. 2471 (c. 1755). — särsk.
a) (numera föga br.) inre, känslig del i midten av en hästhov; stråle; ngn gg äv. om motsvarande del av klöv. Låth vpwärka Hoofwen baak til wijdh Strålen på båda Sijdor in til Qwickan. IErici Colerus 2: 357 (c. 1645). Qvicken i Klöfvarna (hos renen). VetAH 1774, s. 125. LfF 1838, s. 272 (i fråga om häst). WoH (1904).
b) från pannbenet utgående, poröst o. blodrikt, benartat utskott som utgör den inre stommen till hornen hos slidhornsdjur. Dahlman Reddej. 65 (1743). Af (de fossila) oxhornen återstå endast qvekarne. AntT 1: 228 (1864). 4Brehm 1: 415 (1920). FoFl. 1932, s. 240. — jfr HORN-KVICKE.
c) bildl.
α) i uttr. taga l. röra (äv. skära) ngn på kvickan (kvicken) l. hans kvicka, träffa ngn på hans känsligaste l. mest sårbara punkt, träffa ngns svaga sida, ”taga ngn på det ömma”. Adlersparre HSaml. 2: 241 (i handl. fr. 1649). Han (dvs. Erasmus Rotterdamus i ”Dårskapens lov”) på qvickan tar så Prästen uti kappan, / Som Kiöpman med sin aln och Bonden vid sin harf. JTroilius hos Lundberg Paulson Erasmus Föret. 15 a (1728). Ingen ärbar röd- ell' bleknar, / Fast man qvinnors fel här teknar; / At man them på qvickan skiär. Kolmodin QvSp. 1: 1 (1732). (Paulus) rörde temlig hårdt uppå vårt samvets qvicka. Därs. 2: 557 (1750). Heinrich (1828).
β) (numera bl. ngn gg i vissa trakter) i uttr. gå l. tränga till l. in i kvicken (kvickan), om yttrande, rörelse o. d.: tränga ända in i hjärterötterna. Gå til qvickan. Serenius (1741). Högberg Vred. 2: 97 (1906). ”Aldrig har jag känt tåreskvätten trängas i ögonen så hårt som då”, försäkrade berättaren med en rörelse, som trängde åhörarna till kvicken. Dens. Frib. 240 (1910).
Spoiler title
Spoiler content