SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KVICK kvik4, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet q-. -ick 1527 osv. -ich 15451686. -ik (-ic) 15251762. -eck 16351716. -ech 15941667. -ek 15271732 (: qvekgiord))
Etymologi
[fsv. kvik(k)er, motsv. dan. o. nor. kvik, isl. kvik(k)r, kykr, fsax. quic, mnt. quik, holl. kwik, fht. quec, queh, t. queck, quick, keck (se KÄCK), feng. cwic(u), eng. quick, ävensom got. qius, fir. biu, beo, lat. vivus, sanskr. jīvá, fslav. živõ, lit. gývas, alla med bet.: levande; jfr äv. gr. βίος, liv (jfr BIOLOGI m. fl.); till en indoeur. rot gṷi, leva; jfr lat. vivere, leva (jfr VIVAT, VIVER m. fl.). Ordet kan i sv. (o. dan.) i viss mån ha rönt inflytande från mnt. — Jfr KVICKA, sbst.1 o. v., KVICKE, sbst.2, KVICKNA]
1) levande, begåvad med liv (i motsats till allt vad som till sin natur l. beskaffenhet är livlöst); ofta i n. sg. obest. i substantivisk anv., särsk. om boskap; numera bl. ngn gg arkaiserande i uttr. kvickt och (eller) dödt o. d., boskap och (eller) lösöre(n). G1R 2: 199 (1525). Oxer, Köör, Fåår, Lamb och annen quick boskap. Därs. 18: 84 (1546). Vth om Mwren luradhe han (dvs. räven) / All natt, ther han doch intet fan, / Ty alt qwickt tå war inne. Fosz 32 (1621). Dhe lefwande Diur, eller skapade quicka Creatur, som sigh i Månan befinna. RelCur. 16 (1682). Lös så väl som fast ägendom, dödt så väl som qvickt, kan ägaren uthlåna. Nehrman InlJurCiv. 326 (1729). (Vitlöken) eger makt emot förgerning på all ting, så väl qvickt som dödt. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 314 (1864). Cannelin (1921).
2) (†; jfr dock a o. b) om person l. djur: levande, som har liv l. är vid liv; motsatt: död; äv.: som har (fullt) medvetande l. är vid sans. Quicker man får koo, döder man får aldrigh liffuet sitt. SvOrds. C 1 a (1604). Han monde ther så hardt beswijme, / At han ey qwick wardt i en tijme. Fosz 324 (1621). Jag, ännu en flicka, / Siu männer lefvat vt, som hade lagt sig qvicka, / Men dragits döde vr min säng hvar efter ann. Kolmodin QvSp. 1: 650 (1732). Qvickt agn. Meurman (1847). — särsk.
a) (numera bl. ngn gg ålderdomligt) om barn vid l. före födseln. Itt Barn, som är qwekt blifwit i Moderlijfwet. Schroderus Os. 2: 380 (1635). Enkian berättas wara hafwande medh Qwickt Foster. BoupptSthm 12/2 1669. ÄB 5: 1 (Lag 1734). Visar modern, eller hennes arfvingar, att .. (barnet) var qvickt födt (osv.). BtRiksdP 1902, Saml. 1. I. 2: nr 24, s. 26. Böök Lejon 304 (1935).
b) (arkaiserande med avs. på ä. förh.) i uttr. sätta, äv. döma (ngn) kvick i jord, begrava (ngn) levande (ss. straff för vissa brott) resp. döma (ngn) till detta straff. Lagförsl. 475 (c. 1606). År 1611 blef, för crimen bestialitatis (dvs. tidelag), en man i Sunnerbo härad dömd qvick i jord. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 407 (cit. fr. 1611). Det straff at sättias qvick i jord, .. är nu mera intet i bruk. Abrahamsson 730 (1726). Fatab. 1911, s. 220 (1880; i folkvisa). — bildl. Jag är levande begraven ... Jag är satt kvick i jord som man gjorde i forntiden. Didring Malm 1: 154 (1914; yttrat av fantasien).
c) i utvidgad anv., om växt l. växtdel (groddknopp, ”öga” o. d.), frö o. d.: som har liv l. livskraft. Broman Glys. 3: 52 (c. 1730). Qvickt och dugeligt Frö. HushBibl. 1755, s. 13. Stammen börjar .. slå ut nya och qvicka skott. Chydenius 35 (1765; i bild). Bladen äro vistne, men roten är ännu qvick. Sahlstedt (1773). Heinrich (1828).
3) livaktig; livlig; kraftig; frisk.
a) (numera föga br.) om person l. djur: livlig; kraftig; rask; kry, frisk; vid god vigör; pigg; äv. om själsförmögenhet, levnadsålder o. d. Så är ock troon och anden quick och kryy, wiliandes altijdh något haffua til bestella. LPetri Luther Nattw. F 2 a (1558). I thet han (dvs. en koleriker) göra skal, så är han prompt och snar: / Vthi sin Sinnen all är qwicker så ock waker. Palmchron SundhSp. 398 (1642). Jag, som vallareqväden qvad uti qvicka min ungdom. Palmfelt Ecl. 47 (1740). De kunskaper, som fordra qvickt minne. Höpken 1: 216 (1745). Ett tu tre rullade en kärra upp på gården med .. en liten mager, qvick häst framföre. Almqvist Skälln. 73 (1838). Den som sofver lagom (7 timmar) blir deraf styrkt, qvick och stark. Berlin Lrb. 7 (1852). (Sv.) En kvick pojke (t.) ein lebhafter .. Knabe. Auerbach (1911).
b) om öga: livlig, pigg, ”spelande”; förr äv. om syn, hörsel: skarp, fin. Han .. hade qvicke ögon. Schroderus JMCr. 171 (1620). Heimdal .. (hade) så qvick hörsel, at han hörde gräset växa. Dalin Hist. 1: 148 (1747). Hvad min syn angår, är den så qvick, at jag utan Glasögon kan i skumrasket läsa Dagligt Allehanda. VLBibl. Brev 8/9 1808. Ett par kvicka bruna ögon. VBenedictsson (1888) hos Lundegård Benedictsson 423. Hammar (1936).
c) (†) om smak o. lukt: frisk. Pyrmontervatten .. eger en qvick och behagelig syrlighet. VetAH 1775, s. 36. Luftsyra .. förenar sig (lätt) med kallt vattn, och gifver det en egen qvick och syrlig smak. Retzius Min. 40 (1795).
d) (†) färsk; stundom närmande sig till l. övergående i bet.: flytande. Then qvicka tiäran. Aken Reseap. A 6 a (1746). Qvick gran och tallkåda. VetAH 1790, s. 306. Qvick Bomolja. Aken Eldsl. 117 (1797). jfr: Litet qvickt färskt fläsk. Broocman Hush. 6: 72 (1736).
e) (†) om färg: livlig. Denne Trägårdens qvicka och lefvande färgor. Ehrenadler Tel. 101 (1723). VetAH 1807, s. 93.
f) (†) om eld, hetta o. d.: stark, kraftig; intensiv. Nordskenet var .. rätt qvickt. VetAH 1750, s. 58. Uti quickaste hetta, som möjeligen kan åstadkommas. Rinman JärnH 213 (1782). Elden visade sig ganska qvick. VetAH 1789, s. 140.
g) (†) om handelsrörelse, varuomsättning o. d.: livlig. Höpken 2: 75 (1747). (Inrikeshandeln) består i en qvick rörelse af varor och penningar från den ena Landsorten til den andra. Bergklint MSam. 2: 118 (1784).
h) (†) om ämne, särsk. mineral: kraftig. Humblen är ett fast Spiritual qwicht ting (dvs. en mycket kraftig, starkt doftande krydda). Risingh LandB 57 (1671). Et qvickt och genomträngande Saltpeter. Serenius EngÅkerm. 147 (1727). Man (får) vid varma baden utomlands .. ett annat qvickt naturligt Svafvel. Bromell Berg. 15 (1730). En god och qvick (dvs. vid uppvärmning starkt elektrisk) Turmalin. VetAH 1799, s. 44.
4) snabb, hastig o. i därur utvecklade anv.
a) om person l. djur: snabb, som rör sig l. kan röra sig med snabbhet; som gör l. uträttar ngt mycket fort, rask, flink; numera nästan bl. (ngt vard.) i vissa jämförelser o. med förtydligande adverbiell bestämning i sådana uttr. som kvick i vändningarna, i fingrarna l. benen, på foten o. d., ävensom i β o. γ; äv. om hand l. fot, finger, tunga o. d. Kvick som en vessla. Verelius 70 (1681). En kwikker hind. LejonkDr. 128 (1688). Hvar fot är vig och qvicka äro båda. Envallsson Slått. 42 (1787). Sådan var han, / .. Trög i ord, men qvick i faran. Runeberg 5: 70 (1857). Rask var han i sina göromål, kvick i fingrarna, snabb i tungan. Lagerlöf Länk. 4 (1894). Man ska vara kvick i vändningarna och försiktig på samma gång. Forsslund Djur 169 (1900). — särsk.
α) (†) om fartyg (personifierat), i uttr. kvick på rodret (roder), som hastigt lyder rodret; äv. bildl. Kättian är .. qwick vppå Rolet, i wänding. Stiernhielm Herc. 110 (1648, 1668). Röding SD 70 (1798). Hon är qvick på roret. Jungberg (1873; om fartyg).
β) i uttr. kvick till (äv. med) ngt l. att göra ngt, fort färdig l. snar till ngt l. att göra ngt. Grubb 743 (1665). (Flickorna) voro .. qvicka till odygd. Bremer Pres. 121 (1834). Han är alltid kvick med förebråelser. Auerbach (1911). En ful manöver, som många boxare äro kvicka att begagna sig av. Holmberg Boxas 89 (1921).
γ) (i sht i fackspr.) i utvidgad anv., om motor: som accelererar snabbt. Nerén (1930).
b) (ngt vard.) om handling l. skeende: som sker med snabba rörelser; som försiggår snabbt l. hastigt l. skyndsamt l. med detsamma o. utan tidsutdräkt; som tar endast kort tid; ofta ss. adv. Våre Arméers rörelser äro icke när så qvicke, som the voro för än Artilleriet påfans. Richardson Krigsv. 1: 90 (1738). Nympherna qvickt sig rangera. Bellman (SVS) 1: 204 (c. 1771, 1790). En sådan långfärd gick (före järnvägarnas tillkomst) ej så qvickt som nu. Sätherberg Lefn. 184 (1896). Nå, vi ska skynda då, kvicka tag, morbror. Laurén Stenvall Sock. 121 (1917). Ge dig i väg! Kvickt! Hellström Malmros 178 (1931).
c) metall. om malm l. mineral, slagg o. d.: lättflytande. NoraskogArk. 4: 227 (1719). Furbo berget .. hade qvick och god Malm. Hülphers Dal. 612 (1762). Åkerman Stångj. 19 (1839). (Smeden måste) noga tillse det slaggen hölls i kvickt och flytande tillstånd. NoraskogArk. 5: 81 (1904).
d) (numera föga br.) om våg l. avvägningsinstrument, kompass, barometer o. d.: som ger snabbt utslag vid minsta förändring i vikt resp. läge, lufttryck osv., lättrörlig, ytterst känslig. Triewald Förel. 1: 42 (1728, 1735). Barometern är qvick och gifver utslag om de minsta förändringar i luften. Hofcal. 1752, s. 118. Riktige och qvicka Våg-balancer. PH 5: 3366 (1752). Törngren Artill. 3: 30 (1795; om vattenpass). En qvick compass. Horneman Markscheid. 3 (1802). Åkerman KemTechn. 1: 6 (1832). Schulthess (1885).
5) (numera mindre br.) som har snabb uppfattningsförmåga; som har ”godt huvud”, begåvad, intelligent; äv. i uttr. kvick till förståndet o. d.; äv. om begåvning, ”huvud”, ”ingenium” o. d. KOF II. 1: 461 (1659). The .. af .. Scholæ Piltarne, som .. qvicke, flitige och vählartade äro. Skolordn. 1724, s. 10. Den qvicka Prinsessan (sedermera drottning Kristina). Schönberg Bref 2: 123 (1778). Sonens qvicka natursgåfvor röjde sig snart. LEnberg (1831) hos Leopold 4: II. Pappa (satt) för sig sjelf i faderglada tankar öfver dotterns qvicka hufvud ”redan vid tio år”. Almqvist TreFr. 1: 16 (1842). Han var .. i besittning av ett kvickt och rörligt ingenium. Hellström Storm 18 (1935). jfr: Grefvinnan .. har ett qvickt gladt och rätt vackert ansigte. Bremer Brev 1: 20 (1821).
6) om person: som utmärker sig för fyndiga o. originella (o. därigm roande), ofta av tillfället föranledda infall o. yttranden, handlingar l. påhitt; som säger lustigheter av egen uppfinning; spirituell; äv. om infall, yttrande o. d. av antydd art; icke sällan ironiskt; ofta i förb. göra sig kvick, vanl.: säga en spydighet l. spydigheter. ÄSvBiogr. 1—6: 147 (c. 1722). Qvicke och lustige Poëter. Browallius Holbg Föret. 5 (1744). (Den misslyckade skämtarens) skick tycktes säga vid hvarje infall: hör huru qvickt! Kellgren 3: 291 (1790). (Hans Järtas) konversation var lika kvick som hans omdömen träffande. De Geer Minn. 2: 153 (1892). Jag tror du försöker göra dig kvick. Söderberg Hist. 84 (1898). Aron Jonason i Göteborg ansågs (på 1890-talet) för landets kvickaste karl. Och hans kvickhet var vits. SvD(A) 1935, nr 354, s. 8. — jfr BLÄND-, BOND-, DUM-, GRIN-, GRUND-, SMÅ-KVICK.
Ssgr: A: (1) KVICK-BOSKAP. (†) Hester, oxer och .. annen qvickboskap. G1R 25: 245 (1555).
(1, 3 d) -BÄVER, r. l. m. (†) nästan flytande fett l. olja (bäverfett) från bäverns oljesäckar. VetAH 1756, s. 220. Ekman NorrlJakt 220 (1910).
-DRAG. (kvick- 1683 osv. kvicke- 1727) [ombildning av KVED-DRAG med anslutning till KVICK 4 b, föranledd av den påskyndade andningen] i sht veter. företrädesvis hos hästen förekommande, kroniskt förlöpande andnöd med häftiga, dubbla flankslag, förorsakad av sjukliga förändringar (emfysem) i lungorna (ngn gg i hjärtat); äv., i sht i förb. pipande kvickdrag, om andnöd som föranledes därav att vissa av struphuvudbroskens muskler förlamas, varigm ljudspringan vid strängt arbete o. häftiga rörelser hindras att utvidgas tillräckligt o. ett pipande ljud uppkommer. GenMRulla 21/11 1683. Pipande kvickdrag. ÅrsbVeterInst. 1886, s. 11. Bohm Husdj. 70, 73 (1902).
Ssgr (i sht veter.): kvickdrags-fåra, r. l. f. fåra l. ränna som uppstår längs de falska revbenen vid bröst- o. bukväggarnas starka rörelser under andningen hos djur som lider av kvickdrag. Lundberg HusdjSj. 559 (1868).
-ränna, r. l. f. kvickdragsfåra. Dannström Hering 134 (1848).
(6) -DUM. (föga br.) dumkvick. Thorild Gransk. 1784, 1: 34. Det kvickdumma och falska (ordet) ”Landsmålare”. Wulff SvAkOrdl. 14 (1901).
(4 b) -FLUTEN, p. adj. metall. = -FLYTANDE. Bergroth (1887). Stålet blef .. kvickflutet och tätt. 2UB 5: 367 (1902).
Avledn.: kvickflutenhet, r. l. f. metall. JernkA 1852, s. 187.
(4 b) -FLYTANDE, p. adj. Ett, under vintermånaderne, mindre qvickflytande vatten. Åkerman Stångj. 8 (1839). särsk. metall. En qvickflytande slagg. Rinman 1: 916 (1788). 2NF 9: 1234 (1908).
(4 b) -FLYTLIGHET. (mindre br.) metall. kvickflutenhet. JernkA 1849, s. 310. Därs. 1903, s. 551.
(4 a) -FOTAD, p. adj. Qvickfotade pojkar. Lundgren MålAnt. 1: 206 (1870).
-FÅGEL. [förvanskning av KVID-FÅGEL med anslutning till KVICK 4 a] (†) ormvråk. Möller (1790). Ahlman (1872; med hänv. till ormvråk).
(1) -FÄ. [fsv. qvikfæ, motsv. isl. kvikfé; jfr ä. eng. quick goods, stock] (†) boskap. På samma godz war ingen boskap eller hestar eller nogorhanda qwickfää. BtFinlH 3: 332 (1556). Lagerbring 1Hist. 3: 197 (1776).
-GJORD, r. l. f. [ordet synes vara en, måhända tillfällig, förvanskning av ett icke uppvisat kvedgjord (till KVED, sbst.1)] (†) bukgjord. Oxen drog som en häst, och med lika zele, utan qvekgiord. Linné Skr. 5: 204 (1732).
(2, 3) -GRÄS. (†) = -ROT 1. Retzius FlOec. 737 (1806).
(3 d) -HARTS. (†) = -KÅDA. Wallerius Hydrol. 75 (1748).
(5) -HUVAD, p. adj. Topelius Fält. 5: 67 (1867). Den kringresande, sluge och kvickhuvade handelsmannen. TurÅ 1919, s. 56.
(6) -HUVUD. person som gör sig bemärkt gm kvicka infall o. yttranden. Hammarsköld SvVitt. 2: 3 (1819). Tegnér var .. ett av sin tids största kvickhuvud. Wrangel Dikten 166 (1912).
(4 a) -HÄNDT, p. adj. Du, min flicka, som qvickhändt är, / Lär den där token, / Sätta på kroken. Envallsson SvenMaja 14 (1789). SvD 12/11 1922, Söndagsbil. s. 6.
(5) -HÖVD, p. adj.1 (†) intelligent, begåvad. De qvickhöfde folk, som myrtiockt kräll' i China. SColumbus Vitt. 102 (c. 1670).
(jfr 2) -HÖVD, p. adj.2 (†) om häst: som har känslig hov. Broman Glys. 3: 166 (c. 1730).
-KVARN. [efter t. quickmühle, till quick, kvicksilver] tekn. kvarnliknande inrättning för blandning av uppslammad guld- o. silvermalm med kvicksilver, amalgameringskvarn. Wallerius ChemPhys. 1: 33 (1759). Fischerström 1: 93 (1779). Meurman (1847).
(3 d) -KÅDA. (†) flytande kåda inuti veden på gran o. tall. Serenius EngÅkerm. 279 (1727). Fischerström 1: 453 (1779).
(jfr 1) -LERA. jordart bestående av en fin, sandblandad lera som i vattendränkt tillstånd bildar en degartad, nästan flytande massa, flytlera, jäslera. Alm(Sthm) 1767, s. 36. GbgMP 1920, nr 154, s. 10.
(4 c) -MALM. (†) kvicksten. Linné Ungd. 2: 228 (1734). WoJ (1891).
(jfr 1) -MO. kvicksand. BonnierKL 6: 361 (1925).
(jfr 3 d) -MÅTT. (†) mått för flytande varor. VarRerV 44 (1538). Schroderus Comenius 763 (1639). Meurman (1847).
(2, 3) -ROT. (kvick- 1690 osv. kveke- 1773) [beträffande anledningen till namnet jfr KVICKA, sbst.1]
1) gräsarten Triticum (Agropyrum) repens Lin. med långa, ledade, krypande rotstockar, kvicka; äv. om växtens rotstockar l. drog av dessa; i pl. förr icke sällan, numera knappast längre om rotstockarna. Rålamb 13: 7 (1690). Qvick-roten är svinens bästa föda. Linné Sk. 51 (1751). Bröd af Qvickrötter, har äfven blifvit hos oss försökt. Fischerström 3: 363 (1787). SPF 1859, s. 489 (om drog). Bolin Åkerogräs. 80 (1926).
2) (†) växten Polygonum aviculare Lin., trampgräs. Alströmer Får. 40 (1727).
(jfr 1) -SAND. jordart bestående av en fin, lerblandad sand som i vattendränkt tillstånd bildar en degartad, nästan flytande massa, flytsand; förr äv. allmännare med inbegrepp av grövre sand (skursand) o. flygsand. Hiärne 2Anl. 45 (1702). Gadd Landtsk. 1: 122 (1773; om flygsand). Sand, kallas efter grofleken och formen: Grus, Grof Sand (Skursand), Fin Sand (Mo-sand), Qvick- eller Källsand af finaste slaget, samt Flyg-Sand, då den är torr, fin som stoft eller bladig och kan drifvas af vinden. SPF 1840, s. 27. Det fanns farlig kvicksand på ett ställe, kallat Stuart Creek. Bengtsson Austr. 27 (1928).
-SILVER, se d. o. —
(1) -SKATT. (förr) skatt som utgjordes i levande kreatur. Kuylenstierna Rekogn. 172 (cit. fr. 1540). G1R 17: 185 (1545). Almquist CivLokalförv. 1: 329 (1917).
(4 c) -SLAGG. (†) lättflytande slagg. BlBergshV 18: 63 (1687). Råartade färskjärn och sulor med starka kol, behöfva den mästa qvick- och färskslagg. Rosborg StångjSmid. 35 (1809). JernkA 1825, 1: 124. SvTyHlex. (1851, 1872).
(4 c) -STEN. (kvick- 1659 osv. kvicke- 1621) metall. magnetisk järnmalm med lättsmält gångart (silikatmineral). NoraskogArk. 5: 122 (1621). Efter järnmalmernas förhållande i masugnen har man i Sverige ofta indelat dem i ”torrstenar”, ”kvickstenar” .. och ”blandstenar”. 3NF 13: 1007 (1930).
(4 a) -STJÄRT. [efter (m)nt. kwickstert; jfr mnl. quikstert, holl. kwikstaart, ävensom d. rumpevrikker, eng. wagtail, fr. hoche-queue, it. squassa-coda, gr. σεισοπυγίς; benämningarna äro föranledda av sädesärlans karakteristiska, hastiga o. ständiga vippande upp o. ned med stjärten] fågelarten Motacilla alba Lin., sädesärla, vippstjärt; äv. (o. numera kanske oftare) om Phoenicurus (Luscinia) phoenicurus Lin., rödstjärt, vippstjärt; förr stundom äv. om andra arter som tidigare räknats till ngt av nämnda släkten. (Lat.) Motacilla (sv.) qwickstiert, sädesärla. VarRerV 54 (1538). Till Ärlorna, som af den ständiga rörelsen med stjerten äfven kallas Qvickstjertar, höra Näktergalen .. m. fl. Regnér Begr. 2: 34 (1813). Leijonflycht (1827; om rödstjärt). Rödstjert-Sångaren (Sylvia Phœnicurus, Lath.) .. Sv. Rödstjert, Vippstjert, Qvickstjert. Nilsson Fauna II. 1: 299 (1835). 2NF 24: 138 (1916).
(4 a) -STÄLLD, p. adj. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rask, färm. Till själsegenskaper äro Virdarne ett högst intelligent, lifligt, qvickstäldt, villigt, artigt, stolt och krigiskt slägte. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 64 (1863). Engström 5Bok 142 (1910).
(1) -TIONDE, sbst. (kvick- 1527 osv. kvicke- 1558) [fsv. qviktiund(e)] (förr) till avlöning åt prästerskapet (på landet) anslaget tionde som utgick med tiondedelen av ladugårdens avkastning. G1R 4: 309 (1527). Prästerne som boo uppå Landzbygden skole bekomma aff sine åhörare, det ware sig Bönder eller hwad Nähring de hafwa som Hemman bruka och besittia .., Qwicktijonden aff alt Afwel, som är Fööl Kalff, Lamb, Killing, Grijs, Gåås. Påbud 8/2 1681, s. 3. All tionde, vare sig tertial- smör- fisk- eller qvicktionde, utbytes mot bestämda afgifter för en tid af femtio år. SFS 1862, nr 43, s. 6. SvKyrkH 5: 87 (1935).
(2, 3) -TÅG, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kvickrot. Schultze Ordb. 2471 (c. 1755). LB 2: 151 (1900).
(2, 3) -TÅGA, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kvickrot. Hof DialVg. 230 (1772). SDS 1917, nr 143, s. 7.
(4 a, 5) -TÄNKT, p. adj. som är snabb i uppfattning (o. snarrådig). Sehlstedt 1: 105 (1850, 1861). Irländaren .. är kvicktänkt och gladlynt. Nordenstreng EurMänRas. 157 (1917).
Avledn.: kvicktänkthet, r. l. f. —
-VATTEN. [efter t. quickwasser, till quick, kvicksilver] tekn., i sht guldsm. (vid förgyllning l. försilvring av koppar l. kopparlegeringar använd) lösning av salpetersyrad kvicksilveroxid. Rinman JärnH 494 (1782). UB 4: 257 (1873). Klint (1906).
(2, 3) -VETE. (mindre br.) kvickrot. Linné Fl. nr 105 (1745). Bolin Åkerogräs. 80 (1926).
(2, 3) -ÄLM. (†) gräsarten Triticum (Agropyrum) caninum Lin. (Elymus caninus Lin.), lundvete. Liljeblad Fl. 58 (1792). Linderholm 1: 507 (1802).
-ÄRTER, pl. [möjl. ett slags folketymologisk ombildning av VICKÄRTER] (†) växten Vicia sativa Lin., fodervicka. Rothof 644 (1762). Thedenius Skolbot. nr 174 (1854).
(3 b) -ÖGD, p. adj. som har kvicka, spelande ögon; äv. (med anslutning till KVICK 4 a, 5): som snabbt (o. säkert) iakttager saker o. förhållanden; äv. om iakttagelse(förmåga) o. d. Han .. war qwickögder. Peringskiöld Hkr. 1: 332 (1697; isl.: lauseygdur). En liten qvickögd yrhätta. Topelius Fält. 5: 6 (1867). Skarp och kvickögd iakttagelseförmåga. Böök Stridsm. 80 (1910). En kvickögd och artistisk reseskildrare. SvD(A) 1929, nr 336, s. 7.
Avledn.: kvickögdhet, r. l. f. HeimdSmåskr. 1: 24 (1907).
B (†): KVICKE-DRAG, -ROT, -STEN, -TIONDE, se A.
Spoiler title
Spoiler content