SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KVINKA kviŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, VDAkt. 1678, nr 122), -ANDE; jfr KVINK.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[sv. dial. kvinka, motsv. nor. kvinka, isl. kveinka, avledn. av kveina, klaga, motsv. got. qainon, gråta, sörja, feng. cwānian, klaga; besläktat med KVIDA, v.]
1) (numera nästan bl. i Finl.) gnälla, klaga, jämra sig, kvida (se KVIDA, v. 1); särsk. om hund; äv. oeg., med saksubj. PoetK 1817, 1: 131 (om hundar). En fullvuxen karl borde inte kvinka för ett köttsår! Zilliacus Aho Panu 143 (1898). Ett egendomligt kvinkande ljud. Schildt Eros 141 (1913). Skeppshunden .. kvinkade och tjöt. Hornborg Antip. 32 (1915). En fiol kvinkade, ett dragspel gnällde. Mörne Liv 266 (1925).
2) (†) = KVIDA, v. 3. (Vi) hördhe iche Ringesta Quinkan der öffwer (att kyrkoherden predikade vid en begravning i en annan församling). VDAkt. 1678, nr 122. Därs. nr 375.
Särsk. förb.: KVINKA TILL10 4. till 1. Här höres (hunden) Pikku häftigt qvinka till, som när hunden är i svår nöd. Lindholm Sibbo 1: 102 (1890). Gripenberg DianV 211 (1925).
Spoiler title
Spoiler content