SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KVIDA kvi3da2, v. -er, kved kve4d, kvedo kve32, kvidit kvi3dit2, ipf. äv. kvidde kvid3e2 (pr. ind. sg. -ar Rondeletius 9 (1614), VDAkt. 1716, nr 53. -er AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 5 a (1587) osv. ipf. -ade VRP 1651, s. 577, VDP 1672, s. 394. kvidde Visb. 2: 8 (c. 1600), Östergren (1931; anfört ss. sällsynt form). kved Sahlstedt (1773) osv. sup. kvidat OxBr. 12: 269 (1641). kvidt RA I. 3: 93 (1593), Lundell (1893). kvidit Lucidor (SVS) 351 (1673) osv.). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (†, Verelius 133 (1681)); jfr KVID, sbst.3, KVIDA, sbst.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[fsv. qviþa, v. (ipf. kvidde), motsv. d. kvide, isl. kvíða, feng. cwīðan, fsax. quīðean, besläktat med isl. kveina, klaga (se KVINKA). Ordets starka böjning beror på analogi]
1) giva uttryck (i sht i oartikulerade ljud) åt sorg l. smärta o. d., jämra sig, klaga (se KLAGA, v. 1); gnälla (smått); klynka; äv. om djur; stundom äv. i fråga om klagan i ord (se särsk. a, b). Hes. 7: 16 (Bib. 1541). Tå gråta the och quidha vthi sömpnen. BOlavi 176 a (1578). Thet är käringatröst, qwida och lijda, man måste dhet onda genom goda rådh bota och borttaga. Gustaf II Adolf 84 (c. 1620). Fyra halfnakna små barn tuttrade och qvidde på et halmbolster i et hörn af det oeldade rummet. Lenngren (SVS) 2: 431 (1795). Wester Reymont Bönd. 1: 18 (1920; om djur). DN 12/8 1934, Söndagsbil. s. 6. — särsk.
a) i uttr. kvida över, äv. om ngt. The läre ther öffuer både quide och gråte. Holof. 9 (c. 1580). Dhen Sorg älskar, får altijdh något at qwijda om. Grubb 143 (1665).
b) (i sht i vitter stil) med innehållsobj.: kvidande framsäga (ngt). (Jag) moste .. taga Davidz sorgaspel, och qwida thenna wiso: Ingen frid är i minom benom för mina synder skull. Swedberg Cat. 767 (1709). Den smärtdigra lott, hvaröfver nyss du qved / ord, som förkrossa mig. Risberg Aisch. 39 (1890). DN(A) 1933, nr 245, s. 6.
c) (i sht i skriftspr.) ss. vbalsbst. -ande i konkret anv. Han .. erhöll så svåra slag .. att han efter ett par korta kvidanden afled. GHT 1898, nr 34, s. 3. Sommarström Thackeray FåfM 2: 332 (1917).
d) (i sht i vitter stil) i oeg. o. bildl. anv. (jfr e).
α) övergående i bet.: våndas; lida; ”sucka”; äv. i uttr. kvida efter ngt, vara fylld av en kvalfull längtan efter ngt. Det är tid att med evangelium trösta ett qvidande samvete. Fryxell Ber. 3: 224 (1828). Mitt hjerta qvider i hemlighet / För grannens dotter. Sander Ros 8 (1876). Likväl var det emellanåt som om hon avskydde honom och kved för hans besök. Nordenstreng Magnússon Borg. 126 (1921). Min själ kvider efter verklighet, skönhet, upplevelser. Berg Längt. 13 (1927).
β) med saksubj.: giva ifrån sig ett ljud som påminner om kvidande; äv. opers. Atterbom SDikt. 2: 64 (1811, 1838). Böljan qvider kring den svarta slupen. Snoilsky 1: 12 (1869). Hon .. stod och vred upp salsklockan. .. Det kved i det gamla slagverket. Levertin Magistr. 44 (1900). (Lizzie) sände .. flickan ut ur rummet och nedför den kvidande trappan. Bergman LBrenn. 290 (1928).
e) refl.: jämra sig, klaga; numera bl. (i Finl.) i bildl. anv.: gruva sig (för ngt). Visb. 2: 8 (c. 1600). Jag intet kan lijda, / Ej heller mig kwijda, / För sådant et Raas. Lucidor (SVS) 24 (c. 1670). NPress. 1892, nr 228, s. 3.
2) (†) yttra sorg l. ledsnad över (ngt), beklaga (se d. o. I 3, 4); jfr KLAGA, v. 2. Iagh (dvs. Reynick) halpn (dvs. Isgrim) bort (ur klostret), thet iagh nu qwijdher. Fosz 363 (1621). Här ähr och thet månge qwijdha, / Thet man ey heller bör lijdha, / Så mång onyttighe munkar. Prytz G1 G 3 a (1621).
3) (numera knappast br.) giva uttryck åt missnöje (över ett värkligt l. förment missförhållande o. d.), klaga (se KLAGA, v. 3); ofta i uttr. kvida över ngt, äv. kvida att (osv.), förr äv. i uttr. kvida på ngt, klaga på ngt. LPetri 1Post. Z 7 a (1555). Her Birges oroligheet med Länsmannen kan näpliga beskriffvas, öffver hvilket han och hans hustru uthi tu åhr quijdt haffva. Wallquist EcclSaml. 5—8: 141 (1643). (Han) qwider på den maat och dryck iagh kunnat der undfått. VDAkt. 1707, nr 509. Fadren qvidde, at han skulle sakna sin ende son, då han honom bäst behöfde. Dalin Hist. III. 2: 193 (1762). Nu kan du väl ej mer kvida över klimatet. Törneros Brev 1: 50 (1824; uppl. 1925). SvD(A) 1915, nr 336, s. 11.
Särsk. förb. (till 1): KVIDA FRAM10 4. framsäga (ngt) kvidande l. i ynklig ton. Qvida fram en gråtmild elegi. Franzén Skald. 5: 11 (c. 1800, 1836). (Predikanten) kvider fram sina .. saftlösa ord. Svahn LbMuntlFöredr. 216 (1903).
KVIDA TILL10 4. plötsligt giva ifrån sig ett jämrande läte. Hallström El. 236 (1906).
Ssgr (till 1; i vissa trakter. Anm. I namn på djur syftar förleden på djurens kvidande läte): A: KVID-BONDE, m. l. r. fågeln Numenius phæopus Lin., vindspole, småspov. Fischerström Mäl. 163 (1785). 1Brehm 2: 453 (1875).
-FALK. = -FÅGEL. Fischerström Mäl. 157 (1785). Leijonflycht 49 (1827).
-FÅGEL. rovfågeln Falco Buteo Lin., ormvråk. Linné SystNat. 17 (1748). Kvidfågeln kved. Karlfeldt FridLustg. 131 (1901).
B (†): KVIDE-ROP. klagorop. Gravander Buffon 3: 36 (1806).
-TÅR. klagogråt. En Tijmas brott ett ewigt Straff undfår, / Ett Ögn'bleeks skratt en ewigh Qwijde-Tåår. Lucidor (SVS) 1: 68 (c. 1670).
Spoiler title
Spoiler content