SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
KYTTING ɟyt32, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. kytting; till stammen i kutte, parvel, o. besläktat med KUTTING; jfr äv. sv. dial. kutting, liten tjock gosse, kytta, flicka, ävensom ä. d. kytter, halvvuxen pojke. — Jfr KYTTARE]
(i folkligt spr. i vissa trakter) liten pojke, parvel. Sundblad Tusch 1: 37 (1887). Men båda två (pojkarna) voro bara små kyttingar, räckte knappt upp till hästsvansen. Wester Reymont Bönd. 3: 109 (1924). — jfr POJK-, TOMTE-KYTTING.
Spoiler title
Spoiler content