KÅRA kå3ra2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. KÅRE, sbst.3, r. l. m.; anträffat bl. i pl. -ar.
Ordformer
(kåra 1749 (: kåror, pl.) osv. kårar, pl. (i ssgn HYVEL-KÅRAR) 1738—1755)
Etymologi
[sv. dial. kåra, kåre; jfr nor. dial. kaare; till den stam som föreligger i fsv. kārotter, krusig, av germ. kawara-; jfr äv. nor. dial. kaure, krusigt spån o. d., kaur, kaar, fin, krusig ull, isl. kárr, krusig lock. — Jfr KÅRE, sbst.4]
(i folkligt spr. i vissa trakter) (hyvel)spån, tunn flisa. Lind(1749; under abschnittlein). Hillman (började) hyvla, så att kårorna röko. Hedenvind-Eriksson ÖdeG 46(1913). — jfr HYVEL-KÅRE.
Avledn.: KÅRA, v.2 [sv. dial. kåra, skära, tälja] (i folkligt spr. i vissa trakter) i förb. KÅRA UR. karva ur. Kåra ur dem (dvs. äpplena) väl. Oec. 244(1730).
SAOB
