SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
KÖKA 3ka2 l. KÅKA 3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(koka 18901910. kåka c. 17301918. köka 18681931)
Etymologi
[sv. dial. (Norrl.) kåuka, kåka, koka, köuka; jfr nor. dial. kauka; av onomatopoetiskt urspr.]
(i vissa trakter av Norrl., bygdemålsfärgat) sjunga l. ropa en vallåt för att locka på kreatur; äv.: föredraga en vallåt på lur o. d.; locka på kreatur i sjungande ton l. gm blåsning i lur. Broman Glys. 3: 181 (c. 1730). Fatab. 1918, s. 109.
Spoiler title
Spoiler content