[jfr d. laban, oförskämd person, lymmel o. d., motsv. nt. laban, fris. laban, t. dial. laband, samtliga med bet.: slö l. klumpig l. lymmelaktig människa; av det bibliska namnet LABAN(1Mos. 31: 39 ff.), vars bärare i den bibliska berättelsen framstår ss. en opålitlig (o. hänsynslös) person (jfr bet. 1); bet. 2 sammanhänger snarast med det bibliska namnets ovanliga o. ngt löjeväckande klang. — Jfr Hjelmqvist BiblPersN 63 ff.(1901)]
(starkt vard.)
1) (yngre) person som uppför sig hänsynslöst l. oförskämt l. obildat o. d., slyngel, ”räkel”; äv.: dum o. otrevlig person. Finns det en själ, som ropar i denne gamle laban, skall han få sin svåra stund i denna dag. Molin ÅdalP 56(c. 1895). Denne långe laban med de tunga rörelserna och den trumpna munnen. Upsala(A) 1930, nr 30, s. 6;jfr 2. jfr: En hämdgirig Esau, en orättrådig och trolös Laban. Bergius Småsak. 3: 125(i handl. fr. 1711; om Sverges fiender).
Avledn. (†): LABANITISK, f. sätt l. uppträdande som påminner om Labans (svekfulla) beteende mot Jakob; jfr LABAN 1. Medh them (dvs. rättsinniga predikanter) handla werldennes barn på godh Labanitisk. LLaurentii Nyåhrspr. D 4 b(1618).
