LABORATOR lab1ora3tor2 l. -år- l. -ωr-, m.||ig.; best. -n; pl. -er lab1oratω4rer osv.
Etymologi
[vbalsbst. till LABORERA,efter mlat. laborator, arbetare, avledn. av lat. laborare]
person som laborerar, laborant; numera bl. om innehavare av befattning att utföra l. leda laboratoriearbete för praktiskt l. vetenskapligt syfte; jfr LABORANT c.Andersson(1845). SFS 1920, s. 48. Klinisk laborator (vid Karolinska institutet). SvStatskal. 1939, s. 698.— särsk.: person som innehar befattning ss. ledare av övningarna i ett laboratorium vid högre undervisningsanstalt. LittT 1796, s. 382. Laborator i experimentel fysiologi vid universitetet i Lund. AB 1894, nr 92, s. 3.SFS 1920, s. 1251.
