LACK lak4, sbst.1, n. oböjl.; pl. (†) = (Lenngren).
Etymologi
[fsv. lak, fel; jfr d. lak, fel; av mnt. lak, fel, klander; möjl. sammanhörande med LACK, sbst.3—4, LACK, adj., o. LÄCKA, v. — Jfr BELACKA, v.1, LACKA, v.1]
1) brist, fel, vank; numera bl. (i ålderdomligt spr.) i förb. lack och lyte, särsk. i uttr. utan lack och lyte (l. lyte och lack), utan vank o. brist l. lyte. Alt thet wij see på en annan, ther wete wij strax lack medh. LPetri 2Post. 158 a (1555). (De) Som hafwa lack och lyte. Lindschöld Gen. E 2 b (1669). Östergren (1931). — särsk. (numera bl. ngn gg i ålderdomligt spr.) i uttr. lägga lack och lyte på ngn, förr äv. tillägga nen lyten och lack, tillvita ngn fel o. brister, tadla, tala illa om ngn. Schroderus JMCr. 551 (1620). Den som benägen är, at läggia en annan lack och lyte på. Schmedeman Just. 308 (1655). (Gumman) Tillade honom (dvs. gubben) mång lyten och lack. Lenngren (SVS) 2: 322 (1796). Dalin (1853).
2) [utvecklat ur 1 slutet] (†) klander, tadel, förtal; ofta i sådana allittererande uttr. som lack och lyte, lögn och lack. Fara medh lögn och lack. WijsaFoglArt 54 (1623). Mycket snack, är sällan vthan lack. Grubb 543 (1665). Dalin Vitt. II. 6: 57 (1736). Värdinnan skall ha stor tack utan både lyte och lack, pladdrade Jussi på. Arkadius Pakkala 101 (1895).
