publicerad: 1939
LAGSTIFTA la3g~stif2ta, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Sahlstedt Hoffart. 164 (1720)), -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE, -ARINNA, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(lags- 1689)
Etymologi
stifta lag(ar).
1) till LAG, sbst.1 1: företaga åtgärder som innebära stiftande, upphävande l. ändring av lag l. annan författning. Konungens Rätt och Macht wid Lagz stifftandet. Stiernman Riksd. 2056 (1689). Hamb. (1700); jfr Wollimhaus Ind. (1652: Lagh stiffta; icke ssg). Dalin (1853; angivet ss. nytt ord). Det område, där konungen ensam lagstiftar. SvRiksd. II. 14: 171 (1934). — särsk.
a) i uttr. lagstiftande församling; särsk. [efter fr. l'assemblée nationale législative] hist. i sg. best., om den franska folkrepresentation som ägde bestånd från d. 1 okt. 1791 till d. 20 sept. 1792; äv. kallad lagstiftande nationalförsamlingen. Ekelund NAllmH II. 2: 20 (1838). (De främmande diplomaterna) beundrade äfven det faktum, att en lagstiftande församling i fullkomligt yttre lugn hade afsatt sig själf (gm representationsreformen 1865). De Geer Minn. 2: 27 (1892). 2NF (1911).
b) [efter fr. le corps législatif] hist. i uttr. lagstiftande kåren, under skilda perioder namn på hela l. en del av den franska folkrepresentationen. 2NF (1911).
c) i uttr. lagstiftande makt.
α) abstr.: makt att stifta lagar, lagstiftningsmakt. Lind (1749). Den lagstiftande makten utövas (i Sverge) i allmänhet av konung och riksdag gemensamt. Kuylenstierna Statsmaskin. 49 (1926).
β) (mera tillf.) konkret: lagstiftningsmaktens innehavare; i sht i sg. best. Et Samfund, derest hos den Lagstiftande magten bästa vett likasom är concentreradt. Oelreich 240 (1755).
2) till LAG, sbst.1 2. Sahlstedt Hoffart. 164 (1720). Förståndet är lagstiftande för kunskapsförmågan. VStyckUplKantPhilos. 28 (1798). Liksom på diktkonstens område börjar man nu (på 1600-talet) att äfven för arkitekturen lagstifta samt uppställa .. regler. Hahr ArkitH 401 (1902).
Avledn.: LAGSTIFTARE, m.||ig. person (l. myndighet) som stiftar lag(ar); i sht till 1. Hamb. (1700). Lagstiftarna på Helgeandsholmen (dvs. de sv. riksdagsmännen). Neander Vainio 218 (1924). 2) till 2; särsk. bildl.; stundom med anslutning till LAG, sbst.1 3. GbgMag. 1759, s. 176. Den helige lagstiftaren i nådens rike. Hagberg Pred. 2: 32 (1815). TLär. 1847—48, s. 39.
Ssgr: lagstiftar(e)-kall, n. Snellman Stat. 361 (1842). Vid 1853 års riksdag återkom Nils Persson för tredje gången till lagstiftarkallet. Wieselgren Samt. 56 (1871, 1880).
LAGSTIFTARINNA10032 l. 01—, stundom 3~0020. jfr LAGSTIFTARE. Lagstiftarinnan. (1800; boktitel). Qvinnan är i den nya verlden hemmets medelpunkt och lagstiftarinna. Bremer NVerld. 1: 224 (1853). —
LAGSTIFTERSKA. (föga br.) lagstiftarinna. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 258 (1775). Carlstedt Her. 2: 345 (1833).
Spoiler title
Spoiler content