LAMANTIN lam1anti4n l. la1-, m. l. r.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er ((†) -s BBergius PVetA 1780, 2: 57).
Ordformer
(-man- 1780 osv. -men- 1757)
Etymologi
[jfr t. lamentin, eng. lamantin, av fr. lamantin, lamentin, ombildning av span. manati med anslutning till fr. lamenter (se LAMENTERA) på grund av djurets klagande läte]
zool. djur av det till sirendjuren (sjö-korna) hörande släktet Manatus Lin., särsk. arten Manatus manatus Lin. SvMerc. 3: 596(1757). Hedin Pol 2: 406(1911). 4Brehm 2: 398(1921).
