LANA la3na2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. LANE la3ne2, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. LAN, sbst.4, r. l. f.; förr äv. LÅNA, f.?; best. -an.
Ordformer
(lan c. 1755. lana 1725 osv. lane 1918. låna c. 1644—1666)
Etymologi
[fsv. lani, sv. dial. lana, låna, f., lane, låne, m., förstuga, vedtrave, hög av avkvistat löv m. m., lan, f., hög av i oordning lagda smärre föremål, motsv. d. dial. lane, laane, bar fläck (i åker) där intet växer, y. fnor. lǫn, lan, husrad, nor. lån, stapel, lång byggnad m. m., nyisl. lön, (avlång) höstack, holl. laan, allé, ffris. lone, feng. lanu, smal väg, eng. lane, smal väg m. m.; möjl. (med en bet.: ngt som är utsträckt) bildat till den ieur. roten la, driva (jfr gr. ἐλᾶν, driva); jfr LANA, sbst.1 o. 3]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) förstuga (särsk. till ladugård o. löpande mellan denna o. foderladan), mellangång (särsk. i ladugård). Murenius AV 102 (c. 1644). De 2ne stora fä husen med lana emellan och en afplankning deruti. Fatab. 1924, s. 58 (1725; fr. Dalarna). Fähus med ”lane” och foderrum. TurÅ 1918, s. 58 (fr. Västmanl.).
