[jfr d. lanter; kortform av ä. eng. lanterloo, av fr. lantur(e)lu, urspr. ett omkväde: prat, dumheter, äv.: ”lanter” (i bet. 1), av ljudmålande urspr.]
1) spelt. benämning på ett förr spelat kortspel vari knektarna voro högsta kort (följda av äss, kung, dam, tia osv.) o. vari deltagarna (till antalet högst sex) vardera fingo fem kort (medan resten utgjorde talongen). Warnmark Epigr. L 3 b(1688). Han så omistlig hölts som klöfver knekt i Lanter. Livin Kyrk. 65(1781). Ödmann Hågk. 79(c. 1805; uppl. 1918). HbiblSällsk. 1: 291(1839).
2) (förr) spelt. i lanter (i bet. 1): sammanfattande benämning på de fyra knektarna; i sådana uttr. som få lanter, köpa sig till lanter, få osv. alla fyra knektarna. HbiblSällsk. 1: 292(1839). — särsk. (†) i utvidgad anv., om de lägsta korten i killespelet; i uttr. hava lanter, äga båda ”blararna” o. en ”krans” l. båda ”kransarna” o. en ”blar”. HbiblSällsk. 1: 510(1839). Lundequist KonstSpel. 3: 131(1849).
3) [urspr. möjl. ett annat ord] (vard., numera föga br.) bildl. i uttr. spela, äv. leka lanter med ngn, lura ngn, driva gäck med ngn. Sparre Stand. 327(1847). Vill han leka lanter med mig, så ska' han se efter att han har papperna i ordning! Hedberg Gator 85(1889). WoJ(1891).
