LAUDATUR la͡uda3tur2, äv. la͡ω-, äv. 040 (- - dàturr Dalin), n.; i best. anv. utan slutart.; pl. =, stundom äv. (i sht i Finl.) -er la͡u1datɯ4rer osv.
Etymologi
[lat. laudatur, han berömmes, pr. ind. sg. 3 pers. pass. av laudare, berömma]
beteckning för den högsta betygsgraden för (i tentamen l. examen o. d.) visade insikter l. färdigheter o. d., (betyget) berömlig, (stort) A. Få, ha, ta, läsa på, tentera till laudatur. FörslSkolordn. 1817, s. 44. Tentamen gick verkligen utmärkt bra, och jag fick mitt laudatur. Svedelius Lif 306(1887). (Cygnæus anhöll) att .. på grund af sina i kandidatexamen erhållna sex laudaturer erhålla ett af öfre klassens publika stipendier. ENervander(1892) hos Cygnæus 11: 98. SvD(B) 1926, nr 275, s. 8.— särsk.
a) (†) i uttr. bliva laudatur, få laudatur (i ngt ämne). FoU 20: 337(1836).
b) (i sht skämts.) i oeg. anv., i fråga om uppskattning av andra prestationer. SvLittFT 1835, sp. 737. I nästa upplaga af ”boken” (dvs. Sv. turistföreningens resehandbok) måste Långå (gästgivaregård) ha laudatur, ty maken till goda sängar, god mat.. (osv.) ha vi icke funnit på någon gästgifvaregård. TurÅ 1914, s. 210.
Ssgr: LAUDATURS-BETYG. Ett laudaturs-betyg i licentiatexamen. Ramström UndV 117(1833). —
-FORDRINGAR, pl. fordringar för betyget laudatur. WoJ(1891). —
-KARL. (ngt vard.) lärjunge l. examinand som erhållit l. förtjänar betyget laudatur, A-karl. Wieselgren Samt. 117(1874, 1880). —
-KURS. lärokurs som fordras för betyget laudatur. Svedelius Lif 303(1887). —
